I en trappuppgång vilar han. Siesta skulle man kunna
kalla det i vesper, men måste det redan bli tidig
gryning. Han vill sova bort sin tid.
Kärlekslöst griper han tag i ettoförglömligt
minne. Han hostar till och en droppe blod
som färgar trappavsatsen röd.
Nej, inte gryning igen.
Bäst att göra slut på alltihop.
Förblöda utan nåder.
Liksom den röda hästen som blir den döda hästen.
Nästan så att han skrattar rått över sitt eget grymma
öde, fatal error, fyra hästhovar sprattlande i luften,
medan det inte finns någon räddning att tillgå.
Ingen räddningstjänst, inga sirener.
Han hade lärt sig av sin mamma att man allt får
skylla sig själv. Ligga som man har bäddat.
Men så faller han i en gråt. Varför kan inte en
detektiv dyka upp som kan hjälpa till med kvalen.
Så ömkligt ändå, tänker han. Jag ser allt
bedrövlig ut, nästan som Den store Tilly
i scener från det döda huset. Om han skulle
byta namn. Då till något namnlöst.
Den döda hästens luftdallring.

Det var på den tiden då han hade gjort allt för att
göra livet surt för folk. Terrorisera till döds.
Förfölja med snuskiga ord, rentav mörda med
uppsåt. Att göra i ordning alla verktyg innan...
före själva mordet...när han väl hade fått syn på
flickan...Vilket litet stycke.

Slusken bär hand på i synnerhet
ensamstående kvinnor. Ett sådant pack,
lättfångade byten förresten.
Bortskämda med att få kärlek.
Lemlästade ska de bli intill lästen.
Så försöker han förklara sina känslor.
>>Akhilles, att de inte skäms>>.

Ibland viskande i nästan språklösa tillstånd,
först ett svävande och sedan kommer hans
rapsodiska läten, nästan direkt ur den gutturala
strupen. Men vart hade hans hjärta tagit vägen?
Det låg nog dolt i en ask.
Ingen skulle tro att han skulle vilja
dölja varken hjärtat eller namnet.
Det var koloniserat av demoner.
En demoni som sällan skådade en rent
blå himmel. Allt var en svart natt utan
stjärnor. Först en obehaglig ensamhet,
som en gång hade varit behaglig.

I ensamma stunder rannsakar han sig själv,
dock utan något som helst resultat.
Han vet det, att han är en stor skit.
Egentligen har han inget direkt samvete.
Gjort är gjort av en obotlig egoist.
Han vågar inte längre tro på
godhet eller goda andar längre utan lever
i ett helvete med sig själv. Omgivningen har
han skurit bort som man rakar bort ett
sista skäggstrå, numera gått av sjukdom
och annalkande död som av den bladlösa liljan.

Happ, kvinnor. Bortskämda slynor som inte
har vett nog att stanna kvar hos sina män, föda
barn och laga mat. Ensamma kvinnor gör fel.
Det måste vara något fel i huvudet på dem,
som inte har vett nog att uppskatta sina män.
Då blir de markattor.
Hans favoritmat är oxrullader med
klyftpotatis i rika tider och potatissoppa
i fattiga tider.
Någon kvinna av något slag måste laga
mat till honom. Till och med skulle han
kunna välkomna en sköka. Bara hon
slänger ut en blomma till honom i sista
stund.
Så tänkte han förr, men nu visste
han att loppet var kört. Helt kört.
Galoppen är ingen gulasch
utan gula ögon. Gula ögon överallt.
Hunger och törst. En vildhäst som på
en tavla av Dürer.

Numera har han inte ens råd
att köpa mat till potatis, eftersom han lider
av ett minne från en viss julidag.
Den vackra solen har blivit skärsår från
ett gult mördaröga som numera vill
döda honom i långsam takt för en
slutgiltig kvävningsdöd.
Inte en själ bryr sig ett skvatt om honom,
och han känner sig relativt nöjd med det.

Jag heter Tilly. Ingen ska döda mig eller
skada min gunst. Men det är det redan
någon som gör och han vet säkert vem.
Han skulle vilja skrika ut sin förtvivlan,
men vet att han inte får ge uttryck för sin
ångest, hans hunger, som gör att han vill
bita i kött, bita sönder, och se gula ögon.

Skrika, då skulle han bli utkastad från
trappgången, där vänliga tanter och farbröder
bor. Numera är han inte kaxig. Hans vänner
har övergivit honom för att han inte vill umgås
med dem. Vad ska man med dem till?
De ställer bara till förtret.
Någon hade kallat honom psykiskt sjuk
när han inte var det. Hans hand stryker
över pannan. En portstrykare hade han
velat och också blivit det.
Creti och pleti hade blivit hans
undergång och ett nästan skönt tema
för feberilande drömmar. I dem fick
han ett imperium, ett harem med
ett annat seende av det goda som det
romerska veni, vidi, vici.

Han hade hört talas om en detektiv,
en lärare som hade råkat illa ut, men klarat
sig i sista stund. Hon hade visst rotat i ett
flickmord. Hon sa att hon hade varit med
om något liknande, men aldrig mördats
handgripligen.
Mr Tilly Den storslagne ser hur någon smyger
sig efter henne och leker katt och råtta.
Det rätta tillfället inväntar han, men det
kan ta tid. Kvinnan ser sig alltid över axeln.

Nå, vännerna. De påminner om grupptryck
och främlingsfientlighet. Bondska maner
som inger leda, och man ska prata till bönder
på bönders vis och till de lärda på deras vis.
Mina vänner! Happ, deras ord påminner om alla
främlingslegioner som sedan urminnes tider har
funnits. Soldatord och nådaskott.
Tandgluggar och retsina. Han vill bli full
för att det är kul att yra. Nej, inte ragla
omkring. Men det kan han inte längre
hålla sig för god för. Inte heller att luta
sig mot husfasader och försöka lirka in
en kvinna i sin famn. >>Kom, å kom>>.
Fingrarna och handflatan söker vinka in dem.
Nej, han misslyckas med den unga blonda.

Han som bara vill vara lycklig och måla tavlor.
Se nakna kvinnor posera. Måla av dem i den azurblå
skymningen till havsstormen. Ta av dem
deras blå skynke och snudda vid deras
nakna hud. Först vidröra deras hjässa
och föda deras kärlek till ett liv.
Men minnena har en slaktkniv.
Den skär alltid i hans hjärta, att han nästan
får ett omedelbart hjärtstopp.
Hjärtflimmer har han i alla fall, men har
inte råd att gå till doktorn.
Venus, gud så underbart.
Ligga i samma säng som henne, en naken
skönhet. Spelar ingen roll vem hon är.
Jamen till och med en sköka skulle duga
i dessa tider.
För många år sedan kastade han ut en
venetiansk staty genom fönstret till ett slutet
rum, där mord på ensamma kvinnor är så
lätt att begå. Handskbeklädda händer och
droga ned dem till en början för att undvika
motstånd. Då klöser de illa och det blir blod,
och se någon blöda vill han inte.
Men alla rum är inte slutna. Inte som hennes.