Käre Bela

Jag skriver till dig om din tredje pianokonsert för jag tycker så mycket om det där stället i andra satsen där du öppnar fönstret och låter alla nattens ljud och vindar strömma in.

Jag vet att du vet att du snart skall dö och det är egentligen det jag vill tala med dig om. Inte för att jag har någon tröst att ge dig och jag tror inte heller att du behöver någon. Jag tycker tvärtom det känns som om du försöker trösta mig i min osäkerhet och ovisshet om hur mitt liv skall getalta sig och hur långt jag har kvar att leva.

Det är mest i pianot jag tycker mig höra din röst. Det är som om du sjöng en koral från din barndom, när du befann dig på andra sidan om den stora otryggheten, den som vi har mycket större anledning att vara rädda för än döden, livet i all sin skrämmande gåtfullhet. Och jag tror att eftersom du håller på att lämna den gåtan bakom dig kan du tala så lugnt, så klart och utan rädsla.

Jag vet att du inte är rädd, snarare har du anledning att vara lycklig. Du tillhör de privilegierade, som har fått gåvan att känna gemenskap med många människor, människor som du inte möter och talar med, men ändå vet du att deras känslor inför det mest väsentliga i livet är desamma som dina.

Du talar så lågmält och lyssnar mer än du talar. Jag tycker om ditt sätt att lyssna för jag vet att det är som lyssnare du har velat utforska världen. Och visst är det som en lyssnare du öppnar fönstret här i den tredje pianokonserten för att än en gång känna kontakten med livet och människorna. En kontakt som inte stör din ensamhet. Inget pladder, bara ett stilla sus, en förvissning om att alla människorna finns därute.

Eller kanske det inte var en längtan efter gemenskap med människor som fick dig att lyssna genom det öppnade fönstret, utan anblicken av en fågel, en plötslig lust att höra ett välbekant läte, som en bekräftelse på något du redan visste, men ändå ville ha bevisat för dig en sista gång. Eller kanske du bara ville sitta där vid fönstret och försjunka i tanken att världen inte kommmer att förintas med dig. Eller söker du en försmak av döden när du låter den kyliga nattluften svepa omkring din bräckliga kropp.

Jag kan bara gissa dina tankar. Men jag är glad att du inte förlorade dig i dem utan grep dig an med pennan och notpapperet för att skicka en hälsning till oss därute, som var med i sorlet utanför ditt fönster, även om kontinenter och årtionden skiljer oss åt.