Jag har bara dessa fötter, som bär upp denna kropp. Som rör sig på det fysiska planet, orienterar sig mellan former och människor, mellan allt det som utsöndras av känslor och förnimmelser. Interagerar, agerar, känner efter. Ställer mig själv, framför mig själv; ifrågasätter, protesterar, upplever. Allt som kommer i denna världen och allt det som uppenbaras, minnen av verkligheten, försvinner lika fort som jag lärt känna den.

Trots detta rör jag mig inte så långt, snarare väldigt lite. Med små steg går fötterna ett våningsplan upp och ett ner, ett par steg i köket, mot vardagsrummet – Varje dag. Och mitt i mig, kommer sedan drömmarna, ihågkomsten av det förflutna och en vision om det framtida. Växelvis strömmar dessa idéer inombords, blir medveten om allt – smärta, det ljusa – frågorna. Frågorna som med åren blir allt mer komplexa, likt personligheter man utvecklar och en kropp man gömmer sig inuti.

Avlagringar, sanningar, smärtor man inte kan förstå eller förlika sig med. Allting tillhör psyket, dimensioner av mänskligheten, ofta det mest outforskade. Det är nivåer av det själsliga som behöver genomskådas och med fötterna närma sig. Detta medans bruset av det störande gör sig ständigt påmind om att mitt inre liv söker nya vägar att orientera sig med. Ständig är den kamp vi för, flyktig är människan.