I det längsta är detta det du ytterst vill.
Att vilofullt och i sinnesfrid få somna in.
Inga mediciner vill du ta. Ingen mat eller dryck vill du ha.
Du vill tala om din ångest, men den expressiva afasin regerar i framskådlig evighet.

I dina glansiga ögon, floder syns.
Men du upprätthålls vid liv av antikrist personifierad.
Nämligen din avkomma och dotter som enträget tvingar i dig näring.

Sämre tider inträffar och sjukhuslivet inträffar återigen.
Medveten personal förstår din vånda.
Men antikrist vill ej förstå och ifrågasätter ordinationer och kunskap trots att hon ej har kompetens.

Vårdpersonal förstår värdet av din egen kunskap om din kropp.
Hem du skickas för att lugnt somna in i hemmiljön på äldreboendet.
Antikrist kan ej förstå.

På äldreboendet du återigen slutar att äta och ta medicin.
In på samma sjukhusavdelning du åker. Från förstående personal till annan förstående personal.
Men antikrist består, och lämnar dig ej från din sida.

Och samma cykel virvlar på.