När solen står i

zenit är han fast i sin

egen skuggas spår

krockar med tiden tanken

att han stått här sen igår

ett avtryck från en

som levt och verkat utan

att synas syns han

har stannat upp för alltid

i sin egen skugga spår

den osynliga

som arbetat i tysthet

i sitt anletes

svett har med livet bortom

zenit sin rättmätiga

plats i solskenet

där ingen skugga faller

över hans långa

gärning i skuggan av oss

som alltid stått i ljuset