narcisser hör sångens djup

många är ansiktena vilka speglar sig i ängssjöar utan syn

vitfolken pudrar tystdun in över äng säger att

genom detta smälter det vilka steg har trampat ned

så stiger det smälta in i välviljans händer

bäckar floder åar vatten

ådernät samlas

näten målar skönhet

in i mattade hinnor

det sägs att jag kunde skriva vackert

detta säger jag att allt detta var innan

hand glider ur hand ut ur korg

stiger svävande gnistor nedan ifrån upp

undan glidande hand språk

ser en kvinnokropp med vissnade händer

blickar tömd från varande brusten är blicken

och allt detta vackra vilket strömmat

ut ur instrumentet jag gavs

allt detta vackra var innan viskningarna kom

innan viskningarna genomfor mig

övermannade mig för att hålla mig i sitt grepp kvar

viskningarna stannade sinnen lindas i gråsörja

jag steg in i tjärnens värnad

tjärnmodern säger att

djupt därinne

jag skrattar rått åt mig själv eller är det med naken stämma

det var inte min hand vilken gled undan

den gled ur inte för att detta var min vilja

jag såg smärtan piska dina ögon

min otillräcklighet

glöden svedde min syn

och inte någon förstår min trötthet

bröstet

jag viker ut altarskåpets dörrar

en öppnad triptyk

för att se blodsdroppen falla

stiga

just så viker törnrosen ut blad

i mina ögon hör jag törnfågeln

öppna stämmarens fingrar