Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Första gången jag kan dra mig till minnes något liknande detta var när jag insåg att det var skådespelare i filmer. Inte äkta. Så detta blir väl upptäckt nummer två inom detta.


Påkommen

mitt glitter är illusioner

kommer på mina egna lurendrejerier, och det skapar en obehagskänsla som när man fattar att det är skådisar i filmen (ja det va en grej för mig lol).

jag har kommit på mig själv.

jag steg in i dörren till mig själv oväntad och hittade lögnen. hittade lurandet, påhittet, fasadväggarna av plastbetong. plastberget.
förstår varför människor söker lyckan i skräpet och på soptippen.
(fan. du hade fattat. du hade redan fattat detta. jag var efter igen.)

påkommen, oväntad, oinbjuden.

en ödla kilade hastigt mellan golvsprickorna.

tänk att alla dimensionerna alla de inre visionerna alla inre drömmar, allt det jag drömt om är sånt som inte finns på riktigt. inte ens världen, som jag vandrade runt i inne i mitt huvud, den jag sökte i små blommor, under vattenytan, i silver, i färgregn.

den finns inte ens.

och jag kommer aldrig, aldrig någonsin, att komma dit.

allt det som jag livnärt mig på som min dröm är något som inte finns på riktigt. som inte existerar.

fattar verkligen verkligen verkligen varför folk vill dö.

för alltså tänk att födas och vara i denna värld som man inte ens känner är ens egen? som man inte känner sig hemma i. jag förstår nu att vad jag ser är det som är och det har jag aldrig velat ta in innan därför att det kändes för syrefattigt, för begränsat, för lite. en enda färgkarta, ett färgschema. och det är så litet att det kan spikas upp på väggen





Prosa av vattenödla
Läst 241 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-04-03 14:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

vattenödla
vattenödla