Rickard och Kurt träffades som av en slump på samma restaurant efter att ha varit som osynliga för varandra i tjugotre dagar. På ett ungefär. Följande konversation utbröt nästan genast. Rickard bröt tystnaden med sitt.
- Hej, Kurt.
- Hej.
- Sitter du här?
- Jo.
- Hade inte du en dröm i natt?
- Jo.
- Du minns den även?
- Mm.
- Men så berätta.
- Nej.
- Men, jag vill ju höra. Begriper du väl?
- Nej.
- Du begriper inte det?
- Du skulle ändå inte förstå.
- Du har ju inte berättat den än.
Så berättade han då för sin vän om drömmen. Varpå vännen såg ut som ett just frågetecken. Som en fisk på torra land. Som en eka på drift i tillvaron, saknandes dess åror, som en, ja du har nog snappat nu. Vännen som hörde om det hela, såg precis ut som en som inte hajade ett jota.
- Jag sade ju...
- Att jag inte skulle...
- Just så.
- Själv var jag på möte förra veckan.
- På så vis.
- Ja, du skulle inte förstå även om jag berättade om det.
-