Det finns en fågel, vacker och skär. Som lever under mörka dagar. Han sjunger för mig. Mjukt flyter hans melodier ut ur mig, som ljusstrålar genom molniga dagar. Jag sover mjukt i hans närvaro, glömd och jag vilar med honom. Några dagar kommer han långsamt ut och sträcker ut sina vingar som signalerar hans lidande. Jag känner att hans sorg fyller mig som rök och ibland kan det kännas som om hans bur krymper, och han lyfter sina vingar, slår dem våldsamt in i mig, hans meningsfulla ansträngningar skakar mig till kärnan och mitt hjärta gör ont för honom eftersom han, som jag, kommer aldrig att vara fri.