Vi borde antagligen gråta mer,
utforska tillvarons hopplöshet.

Det finns så mycket att sörja,
så mycket smärta att smaka på.

Men vardagen ställde sig i vägen.
Vi behövde, trots allt,
mat på bordet.

Så lät vi oss distraheras av livet,
och tranornas långsamma resa mot norr.