Som politiska budskap,
vilka försöker rikta
sig till 'alla'

med sin 'kärlek',
bara att de
som sedan sviker.

Filosofin blir då
kanske som följer.
Om en redan

vet med sig,
att det ligger
i människans natur

att själv tycka
sig vara 'storsint'
och 'vilja gott',

sedan varken blir
förstådd eller ens
att någon vän

'tar vara på'
ens möjliga godhet
eller ens eftermäle...

om du redan
vet inom dig
att din medmänniska

är sådan att
hon kommer att
'svika dina intentioner,

ideal', kommer du
ändå älska henne,
se individen som

en försökande varelse
och leva på
hoppet? Eller kommer

du att inse,
redan innan upploppet
kommer, hur meningslöst

det skulle vara
att ens försöka?
Men, hur kommer

sig det då
att du ändå
hoppas, ändå försöker?