Fiskmåsarna ser tydligen inte tåget, ty den ena efter den andra kraschar rakt mot vagnarna, mot vilka de mosas. Mås på mås förvandlas till klistermärken, i varsin bland tre valörer. Var tredje fågel blir en exakt likadan, smått ofantlig blaffa, hemskt skarpt längs fönsterraderna. En ensam mås förblir levande och föräldralös kvar. Vi försöker trösta den när den satt sig på perrongen.

[Halvvaken reflektion : Inte en enda fiskmås har jag sett i Kroatien hittills. Nu fick jag se en hel svärm, men lokaltåget istället för vår buss och alla bilar antyder att det måste varit närmare hemma....]

Faktiskt har jag skrivit manus till ett par scener, som aldrig spelas. Och så har jag spelat in musik till sångerskan, men hon vänder sig åt andra hållet nedåt butikskomplexet. När jag äntligen lyckas inspirera henne att vända sig uppåt gränderna, blir hon glatt överraskad hur en tjejgrupp där framför sådan brasiliansk disco som hon gillar bäst. Sångerskan dansar med i tongångarna medan hon springer upp till gruppen. Där försvinner kvinnorna in i en mystisk skåpbil, och min bekanting följer med dem omedelbart. Jag blir osäker på huruvida de skall till någon mörk stripklubb eller ut på ljus turné...

Hiskeligt höga språng tar katten över murkrönet... ...ända ned mot min hatt där den landar förundransvärt mjukt och fint. Inte blott en gång lyckas katten med samma konststycke, som vore hon en häst eller ekorre, dock utan att greppa minsta gren under färden. Hon påminner mig avlägset undermedvetet om min kanske mest älskade lilla kvinna, som jag nu inser skulle äntligen älska mig också - ifall vi bara kunde höras över telefon som förr. Fast jag lyckas varken hitta det kassettband som var hennes favorit eller spela in det på nytt. Så redan där strular kontaktmöjligheten återigen.

Plötsligt vill ängeln se de sista fotona jag tog av henne för femton år sedan. Det är de enda jag aldrig ens framkallade. För vi har inte haft kontakt sedan 2003. Så nu får jag brått att lämna in filmrullen. Hos japanen hoppas jag de hinner på en timme, innan jag måste resa vidare. Men då upplyser mig kinesen i disken hur det knappast lär funka längre. Plasthöljet har blivit så löst mjöligt av ålder och filmremsan nästan skrumpnat ihop, visar experten. Fast de gör gärna ett försök i alla fall. Nå, nu drog du just ut filmen i ljuset - tänker jag - då blir det ju omöjligt hur man än gör!?!

Sitter med min gamle klasskamrat på spårvagnen. På torget ser vi hur min nutida vän pratar med en främling med samma frisyr. Jag frågar klasskamraten hur ofta//gärna han tar kontakt med andra ansikten. Svarar att han har slutat helt sedan de införde nya regler. Då vänder sig kvinnan på sätet intill mot min klasskamrat - som om hon förstår alltsammans - och försöker kyssa honom. Efter några förvånansvärt erotiska ögonblick tycker jag mig inse att scenen säkert var en dröm.

Äntligen har jag skrivit upp varenda dröm. Ser den sluttande gränden och guiden som ler uppskattande. Vaknar och inser att jag inte totat ned en enda dröm ännu. Ser hur gränden sluttar och guiden ler ännu mer uppskattande.