Vart är obehaget?
Vart är den stela och alldeles tillgjorda känslan.

Du vet

Det nervösa skrattet
Den gömda paniken i rösten
Den jobbiga pinsamma tystnaden
Den tysta ursäkten när blickarna råkar mötas mitt i allt.
Varför är det så lätt och normalt?
Varför känns inget pinsamt, nervöst och jobbigt med honom?
Det var ju det som var hela tanken.
Mitt jobbiga rastlösa och nervösa humör innan var inte ens sanningsenligt.
Varför är vi så jävla bra ihop?
Det ska ju inte vara så alls...