Jag hade sett och hört
det mesta förut
Ända var det fascinerande
hur de flesta av dom alltid kom tillbaka

Jag var på nått sätt för fin eller skör
att avvisa utan anledning
Som att jag utstrålade nått bräckligt
Likt porslin

Det slog mig att dom tidigare precis som han
alltid ville ge en sista förklaring
"Det är jag, inte du"
Hade kanske tystnaden och dess tomrum
Inte varit tecken nog

Jag minns förut hur jag kände mig träffad,
men nuförtiden spills inga tårar
Och det är klart att jag fortfarande kanske ser ut som porslin,
fast idag är mitt hjärta är starkare än stål

Den hoppfulla romantikern tänker:
Varje avslag är ny väg till dig
som jag ännu inte mött!