Det var en gång för längesen
En hjälte som kom hem igen
För kriget mödor han hade sett
Och visste vad som hade skett
Han vandrat över berg och dal
Och druckit från en källa sval
Som givit honom jättars mod
Och styrka gjutet i hans blod

Tamarion var hans ädla namn
Och väldig var hans fromma famn
Ett svärd han bar av stjärnors glans
Med silver gjutet var hans lans
Den sköld han bar den var allen
Att vara skapt av månens sken
Han lovade att med svärd i hand
Försvara detta ädla land

I denna ädla hjältes bröst
Ett hjärta skrek med smärtans röst
Det kallade en fager kvinna
Vars hjärta hjälten ville vinna
Hennes hår av silver spunnet var
Och stjärnor hennes ögon bar
Blek som snö var hennes skinn
Den fagra Jara Istalín

En drottning var det hon var
Med en krona på sin hjässa bar
Hans kärlek som en flamma brann
En kärlek evigt ren och sann
För honom hennes hjärta slog
Fager likt en sommarskog
Men ingen med sådan rang
En drottning få som sedan tvang

Sorgsen är den som ständigt lider
Och det föll sig så i gamla tider
Att kriget kom med bitter hand
Och besegrade detta vinterland
Med eld och flammor kom en död
Som brände allt med sin glöd
Främmade var den stora makt
Som förgjorde landets fagra prakt

Men Jara med sitt hår av snö
Tänkte inte låta folket dö
Så hon väckte drakens eld av is
Och fick betala drakens pris
Sin själ gav hon upp så lätt
För att skydda land och ätt
Men drakens is var inte nog
Och hennes vilja bittert dog

Gav upp sin tron hon gjorde då
Och glada tider blev nu grå
Tamarion så sorgset gick
Och lyckan han aldrig tillbaka fick
Han vandrade över dal och berg
Med sorgen skriven i sin märg
Iklädd vinterns sorgeskrud
Han sörjde sin döda, fagra brud

Men även nu i unga dar
Finns hans minne ännu kvar
När vinden viner genom natten
Han vandrar över land och vatten
För att skydda det fagra rike
Som aldrig än sett sin like
I skogen vandrar han allen
Och vakar under månens sken