Ibland pallar mitt skal inte mer,
det är inte längre ett skyddande skal,
det är som en blödande köttbit.
Självklart hatar jag när det händer,
jag känner mig naken, feg, liten, ynklig,
allt annat än vuxen.
Plötsligt känns hela verkligheten som ett svidande gift.
Det gör helvetiskt ont.
Jag vill skrika men framförallt gråta.
Men jag blir provocerad av att omgivningen
som bara ser yta, som inte har förmågan att förstå.
Det ser bara en överdriven explosion och
kan inte se vad som egentligen händer.
Jag förstår att de inte förstår, hur ska de kunna veta..
Det är ett slags helvete.
Det är inte särskilt lockande att bli den som "gör bort sig"
och så orättvist att gång på gång tvingas svälja.