Kort text om ångest. Våren 2021.
Oförskämd hyresgäst
Ångesten kom på besök idag
som vanligt knackar den inte på
ingen har lärt den hyfs och gott uppförande
knacka och bli inbjuden innan du klampar in
icke, säger ångesten och kliver på
placerar sig mitt i rummet och pyser
dimman stiger och strupen torkar
i åratal var det min ständiga hyresgäst
jag slapp endast undan när jag bokstavligen
s p r a n g
till och från och genom livet
och när terapitanten varje onsdag
hjälpte mig att finna vägen när jag gick i blindo
Nu har jag levt ensamstående utan ångest
timmar har blivit dagar och veckor
tiden bygger broar mellan det som var och nu
bekvämt somnar jag fridfullt med stängd dörr
känslor knackar på och jag släpper in
gästfrihet för adekvat känslohantering
välkommen in och jag släpper ut
den ständiga hyresgästen har lämnat bygget
jag har blivit van att leva utan det som äter
pickar sår på ett litet skrajt hjärta
trygga omfamningens längtan ekade tomt
tänder skallrar när man fryser i själen
förvånansvärt vad fort det går att förtränga
inte har väl jag levt i en annan realitet?
jag fnyser när tanken slår mig
alltför väl vet jag sanningen om det som var då
”Här står du och tror att du räcker till”
säger ångesten när den breder sig ut i min soffa
”Flytta på dig och gör dig mindre”
så jag viker ihop benen och andas in
blundar och bakom pannbenet ser jag tanten
samtalen som byggde egenvärde
och verktygslådan som jag nu plockar fram
för jag kan sätta gränser
och fantasimonster vill jag inte ha här
det är dags att gå nu, och när du gått
då ska jag byta lås och värna om
du hade besittningsrätt på mitt liv länge
Ställ dig i kö, och lär dig att knacka.