Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kungariket - det förlorade

Kungariket – det förlorade

Det var de dagarna när allt fortfarande var möjligt. Ingen hade ännu dött och ingen kunde väl försvinna. Allt hade alltid funnits och skulle alltid finnas. Jag plockade tusenskönor i gräsmattan, och jag sög in hela doften av sommar i ett andetag. Scillan var blåare än himlen, isblå droppar som flöt ihop i drivor i gräsets frodiga gröna matta. Huset var ett slott och trädgården vårt kungarike. Där fanns ett hög vildvuxet buskage, nästan en skog, med en igenvuxen grusgång och hemliga stigar, mellan trädgårdens övre och nedre del, längs med husets källare. Allting var tyst och svalt därinne, i vår hemliga grotta, och doften av fuktig jord steg upp från marken. Buskarnas blad och stammar såg svarta ut i dunklet. Efter en stund började vi huttra, klädda i shorts och kortärmat. Det bästa var att då kliva ut i den bländande solen på gräset nedanför där hela världen lyste upp igen och blev varm.
Jag tyckte om att stå högst upp, på avsatsen ovanför trapporna och slänterna, där hela trädgården bredde ut sig framför mina ögon. Jag kunde se ända bort till den svarta dammen där de mörka alarna stod på rad längs ena sidan och vita svanar flöt stilla över ytans blanka spegel. Bara stå där och titta ner. Sedan störta utför slänten ner mot gungorna, förbi dem, förbi syrenerna och plommonträden, över gräset mellan äppelträden, rulla nedför andra slänten och landa framför trädgårdslandet med håret fullt av nyklippt gräs och med gröna fläckar på byxorna.
Längst ner, vid slutet av den nästan oändliga gräsmattan, vid uthuset, fanns en bambuskog man kunde gömma sig i, eller bryta bambustammar och äta som rabarber. Här kunde vi slingra oss mellan muren och uthuset genom en smal öppning som ledde ut mot allmänningen och vägen bortom den. Men oftast stannade vi i trädgården. Vi två. Och Stefan, Monika, Anders, Maria och Johan och alla de andra. Vi lekte kull och plockade äpplen i farten. Vi sög nektar ur pärlhyacinter, gullvivor och löjtnantshjärta och vi smakade på maskrosor. Men vi rörde aldrig snöbären i den långa häcken längs grusgången intill huset. De var giftiga var det någon som sa och kanske man kunde dö om man åt av dem.
Efter höstens regn badade vi kastanjer i gräsmattans nyuppkomna innanhav, och barkbåtar med besättningar av vinbärssnäckor fick segla till öde öar av sten mitt i havet. Sedan, när frosten kom knastrade isen och brast när vi gick över vattenpölarna som frusit över natten. Isen var som krossat glas, gnistrande klar och genomskinlig, med små bubblor i. Den smakade vinter. Rent och tomt.
På somrarna var trädgårdslandet vår skattkammare. Där växte jordgubbar, smultron och hallon. Och alla blommorna. Sommarblommor. Vårt trädgårdsland var speciellt, som det mesta var hos oss. Här växte inte bara sallad, morötter och potatis, som hos andra, utan lika mycket bär och blommor; och blommorna gick i alla färger; rosa, rött, gult, orange, blått och vitt. Sommarblommor. En gång när vi blivit osams med våra kamrater och de lämnat oss ensamma i trädgården gick jag och hämtade min kamera och vi tog kort här framför ringblommor, blåklint och purpurklätt. På fotona har färgerna förändrats, alla blommor har blivit blå, och allt det gröna har bleknat, fått en gulaktig ton. Det är länge sedan nu. Din tröja är röd, men var den röd? Det vet jag inte. Kanske var den orange? Nu är den röd. Kjolen randig, vitt och svart. Eller kanske blått. Trots färgernas förvandling framträder bilderna ändå alldeles tydligt. Du med Esmeralda, älsklingsdockan i famnen. Pinnsmala benen och armarna. Ler in i kameran. Du är inte riktigt glad, men du har lärt dig att man ska le in i kameran. Och jag tar kort för att du ska bli glad, med min nya, min första, kamera. Och du vet det, så du ler för det också. Jag minns fortfarande doften av sommar och ödslighet. Den tryckande luften före åska. Molnen som drog in och tornade upp sig över oss. Då hade vi i alla fall varandra. Vi bråkade ibland, och jag var nog alltid storasyster som trodde hon visste bäst men när det gällde var det du och jag, mot världen.




Prosa av Louise Sparring
Läst 357 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2018-07-23 21:27



Bookmark and Share


  Ulf D VIP
Intressant med färgerna på korten och som om de ställer frågan hur minns vi, i svartvitt eller kodakchromeartade nyanser, eller är det mellan bilderna minnesbilderna blir till?
2018-07-24

    Amin
Vackert!
2018-07-23
  > Nästa text
< Föregående

Louise Sparring
Louise Sparring