Tomheten någon slags ensamhet som vill frigöra sig bort driva iväg, oavsett hur ont det känns där finns det alltid en tröst av något slag. Orden får tala sitt egna språk och bilda som man gör som fri tänkare.
Ringar cirklar som ingen ände har
Sägnen berättar historier om önskningar
kast i brunnar sjöar vikar
av alla de slag som jungfrur vakar
Så dumt det känns
alltid som ringar på vattnet
nyckfullt växande tills de försvinna
ingenstans taga de vägen
nästintill oförändrat ytans tillstånd
glittra reflexmässigt till där
enstaka skimmer där under
nedom du finna rikedom
Förgängligt på en sekund
rinna tidens timmar iväg
av strömmar lika vred
märks monsunens kraft
Preludium börjar allt om
igen åter igen
allt blir så universellt
ämnat en ring
livlig med spänst
slingrar sig ned
klämmande strypande fingret
anknyta cirkelns ändar
runt röra sig
dölja smärtans existens
interiören återge plågan
glömskan bedövar inom kort
trängselns drabbning genomborrar
rilla rödaktigt rät
oceanens röra ihop
tillsatser ingredienser sammanhålla
skapelsen framträda form
allt jämnt strilar tankarna iväg
låter sig fångas av strömmen
lämnad i ensamhetens våg
tills du sköljas i land