En känsla av frid verkade komma över dig.
Nu när du inte längre behövde oroa dig för din släkting.
Det var som om dödförklaringen,
vilket gjorde dig aldrig så ledsen,
kom till ro efter begravningen
och det oundvikliga slutet.

Varken du eller den som var sjuk
var längre inne i ett som utdraget lidande.
Nu lider du med ett djur istället,
som om detta djur även det var en individ
du saknar mera nu än möjligt senare.

Det verkar som om kännandet och tänkandet,
minnen och sorg, vävs samman
till en som duk av bilder.
Dessa minnesbilder finns där inom en,
som kommit de för att stanna,
inombords och aldrig glömda.
Nu råder stillheten och lugnet.