Jag hade rest ner för att träffa dig.
Tog ett tåg ner till mamma och sen en buss ner till dig.
Du hade inte mycket tid, men vi hann ta en promenad.
Vi pratade länge, men något kändes konstigt.
Det var som om det var den första gången vi träffades.
Som om inget av det som hänt hade hänt.
Jag frågade hur allt låg till.
Du sa att du tänkte stanna hos honom, att ni hade pratat om att skaffa barn.
Jag ljög och sa att jag var glad för din skull.
Du kysste mig, inte som ett bevis av kärlek utan som ett sätt att sätta punkt för detta, en episod av ditt liv.
Du gick till din bil, jag sa att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem.
Du skjutsade mig till busstationen.
Du frågade mig om jag visste vart jag skulle gå, jag sa ja.
Jag vinkade och kämpade med att hålla tillbaka tårar när du åkte därifrån.
Jag visste vart jag skulle, men hade aldrig känt mig så vilsen.