det går inte längre att

försvara sig mot livets

helt vardagliga attacker

trots att det är fredag

tränger sig gråtattacken på

och allt krångel för att

i tid bestämma färd

till sommarstugan

i evigt regn och blåst

omväxlande

Tappar helt konceptet

för vad som jag kunde se

att ett någorlunda drägligt liv

skulle kännas och gestaltas

Sorgen är som en spruta

rakt in i minnescentrat

Katterna är fortfarande goa

Men en manlig gestalt

skulle eventuellt

kunna vara lite tröst 

i mörkret

ett annat hjärta bultande i örat

och kroppen när man 

pressar sig nära varandra

fysiskt och med röst

och ögonkontakt

Är nog tvungen skärpa

till mig och öppna ögonen

för det som bär oss