Sanningar, ack som sanningar tycks locka till gråt.
Ni ber om dem, ni kräver dem, sen ska vi säga förlåt.

Förtegna låtsas vi som ingenting alls, vi ignorerar er blick.
Trolska, får inte uppleva det gamla, kärlek vi aldrig fick.

Hundra år av tystnad, bakom våra läppar kväver vi allt vemod.
Skogen kallar oss åter, vi skall förtvina och kvävas i ert blod.

En förbannelse ingjuten i köttet ni fick, runor inristade i huden.
I barmen som höll er nära fick vi inte vara, en vänskap förbjuden.

Ljuset kräver vår skildring, vi ser det närma sig från den högsta av gren.
Sörj ej era minnen av oss, placera er i ljuset, se hur vi förvandlas till sten.