En kväll sitter jag som vanligt i mitt studentrum och anstränger mig för att pressa i mig korvkunskap inför vårterminens sista tenta. Jag har inte pratat med en levande själ på länge. Äntligen ringer telefonen, undrar vem det är, antagligen min mamma. Det var min bästa kompis.

Jag är så kär, utbrast han exalterat.

Vad roligt, vad heter hon? Berätta!

Du kan inte ana hur kär jag är, sa han med inlevelse, jag har aldrig känt så här förut.

Vad härligt, vem är det?

Problemet, sa han dämpat, är att jag är plågsamt kär men jag vet inte i vem.