I ett litet rum sittandes. Ögon som stirrar 

oförstående. Anandes. Hur struktur efter 

struktur på allvar tros ge plats åt glädjen.

den kortvariga. 

Den tid när de sover. De djupa andetagen. 

Friheten och sorgen. Frågorna. De alltid 

ställda som aldrig ställs. Den som ensamheten 

ska svara på. På de två. Deras steg ifrån hopplöshet.

nu två. I din värld en. Ännu. Bara en. Hon som 

i slutet var tvungen att bygga en bro för att kunna 

förmå sig att lämna. Likt jag. Då. 

Det finns människor som bygger världar vi andra 

inte kan förstå. Vi ser inte deras syn på närhet. 

Som dessa tonåringar som speglar sig i tafatt 

omognad. Förstår varandra som inga andra. Deras 

hemliga tecken som i vuxenheten sprider tyngd

och hopplöshet. De som aldrig växer ur sina plagg

trots vuxenhetens ytligaste former. 

De dras mot ljuset. Asexualitet och blygsel. Rädslan.

de verkligt livrädda. De dras mot ljuset likt flugor

runt en lampa men sugs in och kvävs. Ber om 

dammsugaren som tar dem i klumpar. 

En del byter partner, andra låter sig fångas. Få ser

deras rädslas grund och tror att en annan tonåring 

ska ta vid. Ramlar baklänges, trugar vid minsta 

motstånd. Skriker sig hesa, förolämpar just de

som kunnat älska. 

De tafattas steg. Likt en svartvit film baklänges. 

En film jag hoppas börjar någon gång. En film 

jag i framtiden slipper ha behov av att se.