Vet inte vad som fick mig att vända mig om men innan jag blev medveten om det så stod jag med svärdet draget i position att parera varje hugg mot kroppen. Denna reflex hade varit dyrt förvärvad vilket ärren på ryggen speciellt det från höger axel snett tvärsöver ryggen till vänster skinka vittnade om.
Denna manöver vid detta tillfälle blev som ett kvitto på eller ett gesällprov i något jag inte tyckte någon borde behöva ha i sin beteendereppertoar. Världen var nu inte sådan eftersom jag stod där aningen stolt men framförallt beredd och aningen oroad. En svajande lyckta närmade sig och jag skönjde ett trött ansikte strax bakom.
- Vem där, viskade en hest ansatt röst.
Jag sänkte svärdet, lugnad, och svarade med klar stämma men lika viskande vem jag var.
- Åhå, är du redan här. Vi väntade dig hit först i morgon bitti. Det var inte menat att skrämma dig men vi har haft en del problem med lösstrykare. Någon har till och med ertappats som fripassagerare. Ja, rovfiskarna utanför yttre reven har blivit bortskämda på människokött, he he. Nåväl, jag ska inte störa dig i dina göromål längre och jag själv ska förbereda de sista nattliga hamngöromålen innan dagen bräcker och dagslarmet tar vid, viskade mannen med lycktan och avlägsnade sig. Lycktan svajade till en sista gång innan den upplöstes av nattmörkret.
Jag väntade några minuter och återfick det nattliga seendet. Bestämde mig därefter för att redan nu sätta igång förberedelserna för avfärden. Det som nu gick att förbereda i mörker.