Hon svävar som svalornas flykt över fälten
där stenar står upp ur Elysiums dagg,
hon kom som artären till bärbuskars bälten
men lämnar blott bladen av bläckblodad tagg.
Var går du, du duva med taggiga fjädrar,
till dåtid, till strid, eller fruktgårdars frö?
Vad är det din vindburna klädnad där vädrar,
den nynärda kärlek som icke kan dö?
Jag ville din vinge, en stund skulle stannats
att hålla mig sällskap i taggsältans vaka,
men bären jag bär har sen länge förbannats
och länge det är tills de växer tillbaka.