Under månens sken ser jag en stjärna falla, det finns nog en för oss alla.
Gul-röda löv säger adjö med en vacker dans i de svalas vind, jag är glad att det ej rinner fler tårar nedför min kind, glad att jag öppnat frihetens grind.
Så länge jag seglat i motvind.
Jag kom tillbaka, jag har sett helvetets lågor spraka.
Hoppet var min enda livlina, låt ditt hjärta få tina.
Vägen hit har kantats av djupa dalar och ett fåtal toppar, rakt in i ödets händer jag nu hoppar.
Kan inte tänka mer, släpp allt. Spegelbilden säger att mina ögon nu ler.
Strosar runt i mitt minnes finaste kvarter. Desto längre jag går, alltmer jag ser.
En ny energi i min egen atmosfär, en verklighet som inte längre tär.
Även fast jag ifrån ett flertal glidit isär, levt i en renodlad missär, sett raset av min egen barriär, så står jag nu här.
En gång stod jag där ensam med mitt hjärta sönderrivet, arg för att det inte fanns något skrivet.
Vad är egentligen motivet här i livet?
Ibland känns det som att min demon är mitt enda alternativ, andas och se allt ur ett framtidsperspektiv, det var här jag tog mitt sjumilakliv.
Enad med mina sinnen om att skapa fler magiska minnen, nu ska jag ta över stafettpinnen.
Redo att ta min hand?
Vi påbörjar en resa genom ingenmansland.