Osynlig och befläckad, tafsad på som ung..
Sviken och obetydlig, utan stöd, utan fadersgestalt.

Oansvariga vuxna, fylleri, misshandel och vårdnadstvister..
Rädsla, fosterhem i omgångar och känslomässig utpressning.

Önskar att dom hade sänkt blicken... och tittat in i ögonen på
den lilla pojke vars trygghet krossats och som inget förstod.

Han fick stå för notan.
Blev väldigt snabbt vuxen..

Svor att dölja min egen smärta, svor att stödja alla andra.
Utåt sett stark, trygg, en son, en far, och storebror.
Inåt sett mörk, överkänslig, skuldbelagd, överbeskyddande

Jag kan aldrig förlåta, men jag håller tyst.
Mina ord hade krossat deras sista år.
Jag kan inte skada såsom de skadade mig.
Mina anfäders smärta stannar hos mig.

Min äldsta vän följer med mig när det är min tur att lämna in.
Mitt mörker.. Vi har ju trots allt växt upp tillsammans.

Mina barn och min familj har aldrig träffat honom, men jag vet
att jag nog aldrig hade kunnat älska så starkt om jag inte
ansträngt mig så hårt för att hålla honom borta från dem.

Dom skall inte betala min räkning och dom skall inte ens få se kvittot..
Jag tar notan själv.