havet slog mot klippan

dropparna föll mot strand

havet brusade upp mot klippan

regnet sköljde bort sand på strand

havet sa - nu orkar jag inte mer 

inte en enda droppe till för då

ja då kommer jag svämma över

regnet bara föll - på strand i sand

havet mindes inte sedan vart klippan fanns

inte kunde havet se sanden mer på stranden

regnet bara föll i havet som det alltid gjort

helt utan någon agenda föll regnets droppar

havet stillade sig inte utan kände sig manad

det var vinden som hade manat på havet...

förlåt mig regnet att jag trott det var ditt fel

men regnet bara föll och föll som ingenting

vinden piskade och piskade skummet i havet

havet väste och fräste och försökte med allt

men vinden bara ven och ruskade havets inre

till slut orkade inte havet och slutade att våga 

vinden mojnade och tappade intresset för havet

nu for vinden utan motstånd rakt fram över havet

allt land och alla berg låg under havsytans beskydd

då kände havet en rörelse inom sig som ville visa sig

som en havande moder kände havet något skulle födas

plötsligt en helt stilla lugn vilsam stund skedde miraklet

en liten varelse med rosa vågor i håret steg upp ur havet

havet blev förvånad och frågande - vem är du?

jag föddes i ditt inre jag är din själ, en del av dig

jag kommer för att be dig att våga för din skull

låt inte regnet störa, låt inde vinden dig piska

låt bara ditt inre våga vara den du är ... ... ...