På nåt sätt tror jag att saker är annorlunda än de var för några årtionden sedan. Idag finns inte längre ett bäst före datum för kvinnor. Samtidigt existerar inte längre livslånga förhållanden. På nätdejtingsidor kan man i bästa fall kryssa för alternativet "ett längre förhållande", något som inte riktigt har passat en demisexuell romantiker som jag. När jag var i tjugoårsåldern hade jag ett par förhållanden som jag helst vill glömma. Jag började närma mig trettio och önskade verkligen att få träffa någon, skaffa barn och leva ett helt vanligt vvv-liv. Drömmen om en egen familj hägrade och glasberget började närma sig. För mig var trettio nästan ett magiskt tal där chanserna för att träffa någon betydligt decimerades. I all denna längtan och, även om jag inte skulle medge det, desperation,  träffade jag Pekka.

Redan från början kände jag att han inte var rätt, men slog ifrån mig med att jag som levt ensam i så många år var rädd att binda mig. Ibland önskar jag att mitt äldre jag hade kunnat gå tillbaka till det ögonblick jag träffade Pekka och säga "nej, gör det inte. Han är helt fel!" Fast samtidigt är jag också tacksam över det liv jag haft. Vad hade hänt om jag inte träffat Pekka? Hade jag levt ensam resten av livet? Hade jag blivit som Miriam och andra väninnor som aldrig träffade någon och inte fick några barn? Efter skilsmässan var jag deprimerad i flera år och jag tvingade mig att upprepa mantrat "jag är tacksam för att jag har mina barn." Fake it until you make it brukar man ibland säga. Ja, i början såg jag bara vad jag förlorat, men åren går, såren läker, livet går vidare och det är underbart att vara mamma. Idag är jag tacksam. Livet blev inte som jag tänkt mig. Det blev ingen villa och ingen Volvo, men det blev till slut en vovve, en underbar blandrastik från Rumänien. Jag räddade henne från ett miserabelt liv som gatuhund, men hon räddade lika mycket mig. Det är henne jag kramar om om natten när demonerna jagar mig. Hon som med en blick eller slick får mig att andas och älska. Barnen, mina älskade barn, börjar bli vuxna nu. Mina djur är mina nya barn.

Barnen och jag har egentligen aldrig talat så mycket om skilsmässan. De är medvetna om sin pappas psykiska problem och jag är äntligen medveten om att jag dragits till män med problem, män som jag har tyckt synd om. Känslan av medlidande har förväxlats med kärlek. Ömsesidig omsorg har ersatts av mina behov att vara den som tar hand om, den som tar ansvar. Jag var fyrtio år innan jag insåg hur jag fungerade. Mitt äldre jag beskådade mitt yngre jag. För första gången kunde jag se mig själv utifrån.