En vän förlorade för någon vecka sedan sin man efter en kor tids sjukdom. Efteråt har det kommit fram att han under flera års tid utsatt henne för ett stort svek. Därför bad hon mig skriva en dikt där han varken skön- eller svartmålas.
Innan du går
Jag hörde din röst
från andra sidan
drömmarna igår
och det lät nästan
som att du var här
du viskade om
det som var
det som jag trodde
var vi
vi kallade det kärlek du och jag
somliga kanske skulle
kalla det för luftslott
men det ville jag aldrig lyssna på
vi delade
tankar
hjärtan
och täcke
och jag låtsades
att ingenting annat fanns
nu finns smärtan
i osammanhangen
i löst sammanfatta fogar
och i omaka skor
smärtan finns
i alla timmar
dagar
veckor
månader
år av sand
smärtan finns
i det som var
det som tog slut
det som aldrig hann börja
och i det som
faktiskt
aldrig var
smärtan finns i sömnen
och i sömnlösheten
och i vakenheten
och rådvillheten
och dagarna känns längre
nu när du inte längre är här
jag räknar molnen
genom solkiga fönster
och i parken här utanför
har träden förlorat
sina nyanser för längesedan
och det är så svårt
att möta den här vintern
alldeles ensam
kan du förstå det?
jag har börjat
riva ut sidorna
ur den här boken
ord för ord
hjärtslag för hjärtslag
alla år
som står skrivna
på min nakna hud
jag lever dag för dag nu
ett andetag
och ett hjärtslag
i taget
jag vågar inte mer än så
och jag vet
att jag måste
sluta jaga svaren
på frågorna
jag aldrig hann ställa
men du?
innan
du går
håll mej i handen
en stund är du snäll.