det är då jag saknar dig som mest
då hör jag dig allra bäst
nuet tar inte över
då finns du i min trädgård
och vi övergivna på samma ö
brisen som flyter genom rosendimma
är ett hav,
en sjö
och dahliornas tunga huvuden gungar
flikiga och lysande
mot ännu mörkgröna funkiablad

och höstens sepiabruna stammar
öppnar sina famnar
griper efter månens blekgula lyster
när den hänger som ett klot
fullt av drömmar mitt ibland
eldröda lövens sjö

så kommer du
med långa kliv ur trädet
du doftar skog hav
och vindar
håller en pensel fylld med ljus
och bär drömmarnas paraply
under din vänstra arm