Min blick söker ständigt
horisonten

var den än
visar sig

mina inre tomrum
är tätbefolkade

den bortre kanten
av mitt medvetande
gäckar mina ögon

kunde jag ta mig dit
skulle jag
handlöst kastas
i gapet
av de undre djupen

som endast förnekare
och förövare
kan uthärda

ändå är det där
gryning
och skymning
nakna speglar
varandra

i igenkänningens
främlingskap
som i tiden
ständigt flyttar
sina positioner

i ditt väsen
vandrar jag
ovan vatten
mot den aldrig
nåbara
horisonten