som förmultnat i gränslös förening
medan pekfingret höjs i skyn för att tillrättavisa

redan förstått att du är jag
inget att hymla med medan skymningsmörkret förlägger
sin skuggliknande varelse över frost och is

kunde lika gärna basunerat
men valde en i en stilla bedjan
att förekomma ett hejdlöst skrik

fick lära mig som ny i livet att bara tycka om
inget annat
men det gav bara knytnävsslag när lögnerna
migrerade till sanning

har förvånansvärt enkelt till ett förlåt
bara jag förstår att din ständiga ilska
hittar sin bot, i en djungel där
prestigen över enskilda vunna slag
är viktigare än själva kriget