Sorgen har bosatt sig i min bröstkorg,
den är här för att stanna.
Den är här för att du är borta,
för att du aldrig kommer tillbaka.

Du var den enda som inte skrämdes av mitt sätt.
Du ville inte se vad jag hade skapat,
men du skrämdes inte av det,
som dom andra gjorde.

Blir inga fler nattpromenader,
milslånga, bara för att få tala med dig.
Din lägenhet gapar tom.
Liksom hålet i mitt hjärta efter dig.

Du skriker med din frånvaro.
Din sjukdom gjorde så ont i mig.
Att se livet lämna dig så sakta.
Jag har aldrig sett så färglösa ögon.

Minnet av sista gången jag såg dig,
är fastsmält på hornhinnan.
Det var inte du som låg där,
det var någon annan, jag kände knappt igen dig.

Du har sårat mig så många gånger,
men jag har aldrig slutat älska dig.
Inte ens nu,
då du inte längre finns med oss.


- Jag älskar dig mormor.
( Snälla kom tillbaka?! )