Jag promenerade på stan idag.

Fick lite tid över innan jag träffade
min psykolog som ofta brukar säga smarta saker,
om hur man skall leva.

Jag satte mig på Stadsbiblioteket och läste
en hel diktsamling av Lindberg i fiket
till en kanelbulle och kaffe.

Brottades även lite med Pär Lagerkvists diktsamling ”Ångest”.
Kunde känna hans rädsla för slutet.

Och insåg att vi inte överlever livet.

Alla var så tysta och högtidliga på biblioteket.

Jag såg alla böcker och insåg hur mycket
som bodde på alla dessa hyllor,
så oändligt många utlösta skrivkramper.

Man skulle tillbringa en hel natt ensam här,
för att få höra böckerna viska och ropa
till varandra i mörkret, som på Alcatraz.

Insåg även att det är så här man skall leva,
i harmoni med konsten ensam på ett bibliotek.

Och inte i en falsk värld med färdigformulerade idealbilder.

Inte på ett själlöst kontor
där existentiella frågor inte får luft.

Inte på ett kontor där ingen tror på sig själva
utan att gå på samtalsterapi
för att bekämpa sin mikroångest inför döden och evigheten.

För det bor inga dikter om livet på ett ihåligt kontor.

Ändå så återgår alla på kontoren
till sina brottsplatser varje dag.

Utan att ifrågasätta vem som lider sämst av oss?

Som Pär skrev ” Jag väntar på morgon”,

Och jag undrar,
vem av oss väntar bäst?