Torsdag den 6 augusti 1987.

Åt vilket håll ligger Sverige? Du ger mej bra vibrationer. Dina bröst är som vita duvor. 

Här kommer natten, här kommer ljuset, här kommer den enda lösningen.
Vi kysser varandras tårar. Ditt skratt är en vinkelslip genom likgiltigheten. Dom vill
inte ha dina blickar. Dom vill ha dina blickar. Dina ögon har blivit helt otroliga.
Det är inte förbjudet att sitta i sandlådan
och bygga slott när man är 50. Du ger mej
bra vibrationer. Jag är fångad av en orkanvind. Min kärlek vaktar dej ömt och tyst.

Jag har aldrig träffat en så sjuk människa,
som du var, för några månader sen.
Åt vilket håll ligger Sverige? Vem är jag?? Vem var jag? Det här måste vara Helvetet, och snart så hänger jag mej. Hej, kom och hjälp mej. HEJ, kom och HJÄLP mej!............ skrek det i dina döda ögon. Och jag såg och kände din pina, dina fasor, din konstanta plåga... Åt vilket håll ligger Universum? Du var Psykotisk. Du var Ingen. Noll. Död. Vad har dom gjort med dej?... Gud, vad kan jag göra för denna unga kvinna, frågade jag. Hjälp henne, hjälp mej, hon är det värsta jag sett. Jag är inte lättskrämd, men det här skrämmer mej. Det är ingen hemma i hennes blick, och när hon försöker prata så är det bara ett virrvarr av allt och ingenting.
Hon kan inte prata, inte sitta still, vad fan ska jag ta mej till? På psyket har hon varit några gånger, utan att få någon hjälp. Hon är klassad som borderline och får ingen medicin. Det blev för sent för henne med psykoterapi, det dröjde för länge efter att hon insjuknat, hon kunde inte föra en vettig dialog längre. Nu har det vart så här i snart 1 år. Hon har försökt ta sitt liv två gånger. 22 år ung. Jag heter Petter, och är 29 år gammal. Vad gör vi nu? Vad gör jag? Hon ligger i sin säng i sovrummet, och allting snurrar säjer hon. En tomhet som snurrar i kaos... Gud.
Jag lägger mej bredvid henne i sängen och smeker hennes panna sakta. Hon vill inte det, så vi bara ligger där ett tag utan att säja något. Hon ligger i fosterställning. Maja.
Det är en bit in i augusti 1987. Hennes sjukdomsresa har pågått i drygt elva år.
För snart 1 år sen så fick hon sitt totala sammanbrott, psykotiska sammanbrott.
Dom som inte har varit så sjuka, har inte en aning om hur det är. Det är ett tillstånd bortom bortom bortom andra tillstånd. Det går inte att återge eller beskriva. Så vad har jag att hålla mej i, när jag ligger bakom hennes rygg,
i hennes säng med smutsiga lakan? Stämningen i lägenheten är fruktansvärd. Isolering och extrem sjukdom.
Min KÄRLEK och min inre röst, mitt mod, min VILJA. Vet inte hur det ska gå till, men du ska inte fortsätta ligga här och ruttna, och må så där. Jag är stark och jag måste, och ska försöka hjälpa dej, min vän.

Maja, vad vill du ha för mat? Ska jag fylla i ett bad åt dej? Har du några rena kläder?
Macka, O´boy.... OK, kom och ät med mej.
Sov du nåt inatt? Nej. Är du trött? Nej.
Hur känner du dej? Vet inte. Är det värre än vanligt? Snurrar tomt... äckligt... ångest.... Hon rusar in till sängen och fosterställning igen. Vill du att jag stannar hos dej idag? Mmm...