Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag väntar, och därför tänker jag på dig.

Så länge lugn är motsatsen till oro,
går jag längst fram bland dem som söker.
Kanske för att jag fått för mig
att det är så långt man kommer när man är ensam.

Till en plats där allt är okej.

En känsla som inte är underbar hemsk eller någonting,
bara tillräckligt närvarande för att fungera som sällskap.

Det har väl blivit så
att jag ser trygghet i allt som står still.

Någonstans måste det finnas,
det där som fyller tömda utrymmen.
Ytor som fungerar
men också inväntar sin potential
precis som jag.

Om allt varit som förut
hade du sagt att det finns en chans att det blir bra.
Att om bara viljan finns
så kan det vara annorlunda redan imorgon.

Men hur ska jag lita på någon
som valt att beskriva mig som en lärdom.

Jag önskar att råden jag minns
kunde sluta ha din röst.
För du vet inte vem jag är längre,
och du slutade fråga för längesen.




Fri vers av abobby
Läst 161 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2018-11-15 22:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

abobby
abobby