En sol som envist sträckte in sina strålar mellan mina persiennerna väckte mig idag. Den tog inte hänsyn till att det här var en dag som jag inte ville möta. För samma sekund som jag vaknade kände jag den pulserade smärtan i bröstet, den som sömnen lät mig vila från en kort stund. Det är som att kroppen minns snabbare än hjärnan. Men sekunden efter såg jag bilder från gårdagen spelas upp bakom mina ögonlock. Bilder av dig som säger det enda du någonsin skulle kunna säga för att få mig att lämna, hur jag skriker och gråter i panik. Nej, när jag vaknade imorse ville jag inte mötas av en ny dag. För på golvet nedanför sängen låg hjärtat som blev tappat igår fortfarande ostädat kvar. Tusen sylvassa bitar av det som skulle slå för dig in i oändligheten.