Snö falla tyst på en gång bördig jord.
Nu finnes endast karg köld.
Snö blek som ben kläder landet i tystnad.

Frusna fingrar smeker sprucken läpp.
Kvidan dämpas och bliver endast ånga.
Tåren frusen uppå rosig kind.

Rävtjut tvingar fågeln till flykt.
Ack den fågelsång som en gång var.
Mörkret kryper sig framom solen.

Kölden omhuldar kroppen.
Vinden piskar huden och leker kring såren.
Blod märker spåren i snön.