Jag rustat mig för dagens promenad
och klätt mig rätt i vandrarsko och vante.
Att få flanera är mitt reningsbad

och som Alighieri, alltså Dante,
som tog sin tripp till Purgatorium
och blev den rene, sakrosankte,

har jag mitt eget sanatorium
för kropp och själ; flanörens komedi.
Det är en nåd, ett moratorium,

att få flanera fritt och låta bli
att öka Tellus´ rådande miljökris,
som redan nu känns hopplös och förbi.

För isen smälter fortare i Arktis
och ishavsvattnet har gått upp på land
och inte är det bättre i Antarktis,

där havet snart tar över söderns strand.
Jag promenerar nu längs Öresund
i fingervantar, fryser lite grand

men gör en reflektion en kort sekund
att, eftersom jag omges utav vatten
(jag fantiserar utan faktagrund)

finns risk att dränkas redan under natten!
Som Dante flydde med sin Beatrice
från helvetet till stuguvrån och katten,

så vänder också jag till min Ali´ce...