I oktober år 2015 försvann jag. Jag utplånade mig själv. Jag suddade bort mina fotsteg. Min andedräkt utgav inte längre någon doft. I oktober år 2015 dog jag. Det fanns inte något liv, vare sig innanför eller utanför mitt skal. Allt tycktes mig dött, förstelnat och kargt.

Jag bad Gud att hon skulle låta det gå fort. Jag förklarade att det som givits mig var fullt tillräckligt. Jag behövde inte mer. Ingenting hände. Jag undrade varför Gud inte hörde mig. Varför lyssnade hon inte på mina enträgna böner? Förstod hon inte att jag var sann, innerlig samt djupt ödmjuk och tacksam i min tysta, nakna, liderliga bön?

Jag önskade mig inte penningar, inte framgång. Jag önskade mig inte beundran från människoskaran. Jag önskade mig inte skönhet. Jag ville endast avsluta.

Jag summerade mina gärningar. Mycket hade varit kärleksfullt och gott. Mina misstag, egoistiska tankar och själviska beteenden kunde jag ge mig själv förlåtelse för.

Detta trodde jag i min enfald men Skam och Skuld är listiga, intrikata och lömska typer. De suger sig fast, äter sig inåt och aldrig blir de mätta.

Idag kan jag se att förlåtelsen, jag trodde jag gav mig själv, var en skenbild. Ett fantasifoster, som jag bar på, som aldrig blev en fullbordad graviditet.

Skam och Skuld däremot frodas. I denna stund är det min övertygelse att Gud aldrig verkställde min bön om avslut då inget var redo att avslutas. Skam och Skuld skall först förintas.

Idag har jag inlett ett krig.