Kvinnan klev ut genom porten och gick mot skogsbrynet med sin lilla terrier i kopplet, när hon kom fram släppte hon hunden och lät den springa fritt medans hon tände en cigarett. Hon ställde sig och väntade på att hunden skulle springa av sig och uträtta sina behov.
Hon stod i sina egna tankar och njöt av solskenet, trots den tidiga timmen var det redan varmt.
-Stella! ropade hon efter en stund och tittade sig omkring efter hunden.
Den syntes inte till.
Hon ropade hundens namn igen men den kom inte. Hon började gå in mellan träden i den riktning hunden sprungit. Hela tiden ropade hon på den.
En bit in bland träden kände hon en underlig lukt, det luktade sött och samtidigt ruttet.
\"Något som dött.\" tänkte hon, \"antagligen ett djur som legat där länge\".
Hon hörde nu hur hunden morrade inne i ett snår. Hon gick fram och böjde sig ner och såg en sko sticka fram. Hon särade på ett par grenar och tittade in mellan dem. Sedan skrek hon...........

På darriga ben sprang hon hemåt med hunden släpande i kopplet. Hon ryckte i den hela tiden den kunde inte gå fort nog.
-Jamenherregud kom nu då! skrek hon med rösten uppe i falsett. Åh, Gud, Åh, Gud, Åh Gud! jämrade hon sig.
Hon kände sig yr och illamående. Det var första gången hon sett ett lik. Hon ville bara bort.
Äntligen framme vid porten, hon slet upp den och sprang flämtande upp till sitt våningsplan slet darrande fram nyckeln och skakade in den i låset. Slet upp dörren och rusade in. Ryckte åt sig telefonen och slog larmnumret.
En lugn stämma svarade att det var larmcentralen och undrade vad som hänt. Hon skrek att det låg en död människa i närheten av Frölunda Torg, Hon drog efter andan och försökte andas in och ut i djupa andetag. Hon insåg att hon var hysterisk.
Hon fick svara på frågan om vem hon var och var hon bodde. Sedan sa kvinnan att en polispatrull var på väg.

Axelsson och Andersson på Frölunda närpolisstation fick meddelandet att dom skulle bege sig till Frölunda Torg. Dom gick med lugna steg ut till bilen och satte sig.
- Antagligen ett fyllo, som vanligt! sa Andersson avmätt.
- Ja, nåt annat kan man väl knappast vänta sig här.replikerade Axelsson.
Frölunda Torg var bara ett stenkast ifrån så det dröjde inte länge innan de var där.
Det rådde inget tvivel om var liket låg, en folksamling stod en bit bort och verkade upprörda. De två poliserna klev ur bilen och stegade åt det hållet där folket stod.
- Jaha, sa Axelsson, då fanns det inget mer att se. Skingra er nu!
- Hörrö konstapeln! sa en av togets \"kändisar\" det ligger en döing därinne i buskarna änna. Det är la nå´t att se! Kan ju vara en polare som gått och mulat!
- Flytta på dig nu, Pära. sa Axelsson som kände till de flesta alkisarna som höll till där. Det är ingen trevlig syn isåfall.
Polisen är polisen, så skaran insåg att det nog var bäst att ändå flytta på sig.

- Fy faan! yttrade sig Axelsson när de kommit fram till mannen som låg på marken. Det stinker död!
- Trodde du det skulle lukta rosor, eller? Andersson tog upp en näsduk och höll den för ansiktet.
Axelsson gav sin kollega en förintande blick.
-Ja, här kan vi inte göra så mycket. Vi får vänta på ambulansen och avspärra området. Vad var det hon hette, hon som ringde?
- Malin Sundström.
- Ja, då åker vi dit då.
Ambulansen kom precis i det ögonblicket och bromsade in.
Efter att ha spänt upp de blå/vita banden och bett folket som stod en bit ifrån att hålla sig undan satte de sig i bilen och åkte iväg.
- Vart ska vi nu då?
- Marconigatan, det är alldeles här i närheten. Höghusen.

Malin satt och tuggade på naglarna, medans Stella tuggade på ett ben, när det ringde på dörren. Hunden flög upp och skällde vilt och sanslöst. Någon beträder mitt revir! Kom igen! Öppna så att jag får bita ihjäl dom!
Malin gick mot dörren samtidigt som hon skrek åt hunden att vara tyst. Vilket den inte hörsammade utan försökte överrösta sin matte.
Hon öppnade dörren och såg poliserna. Sköt den vilt skällande terriern åt sidan med foten. Hunden nafsade stressad efter hennes fot. Hon tog upp den och den slutade sitt vilda skälllande.
Hon klev åt sidan och poliserna passerade henne och ställde sig i hallen.
De presenterade sig och hon visade in dem i köket.
- Ja, det var ju du som hittade hm, mannen. sa Andersson
- Hunden!
- Vad?
- Hunden hittade honom!
- Ja, hm, just det. Känner du igen honom?
- Jo, minsann det gör jag. Det är en granne!
Nu tittade båda poliserna intresserat på henne.
- Är du säker på det?
Hon sträckte sig efter cigaretterna som låg mitt på bordet ångrade sig och drog tillbaka handen.
- Ja, jag brukar- brukade prata med honom ibland.
- Jaha. Har du ett namn?
- Ernst Holmgren. Han bor- bodde ett par uppgångar bort. Hon nickade i riktning ut genom fönstret.
- När såg du honom senast?
- Det måste ha varit i förrgår. sa hon efter litet betänketid.
- Hur väl kände du honom?
- Inte så värst bra, som grannar i allmänhet, vi pratade en stund när vi träffades.
- Vilken port bodde han i?
- Nummer 37.
- Tack för hjälpen då. Vi hör av oss om vi har fler frågor.
Poliserna gick mot dörren och Malin följde efter dem.
- Jag hoppas verkligen att ni får tag i den som gjorde det!
- Vad menar du? Andersson vände sig mot henne.
- Ja, är det inte en mord?
- Det vet vi inte ännu. Varför tror du att han blev mördad?
- Äh, jag bara tänkte att det kunde vara så. Vad skulle han annars ha dött av?
- Vi ska inte tro det värsta det kan ha en naturlig förklaring. Ha en bra dag!
Därmed gick de ut och Malin stängde dörren efter dem.
- Tror du det handlar om mord? undrade Andersson.
- Tja, inte vet jag. Nu hör vi hans grannar. Kom igen!

Malin satte ner hunden när hon stängt dörren efter poliserna. Den rusade tillbaka till sitt ben och började gnaga på det igen. Hon satte sig vi köksbordet och tittade ut. Enligt vad hon visste så var ju Ernst inte sjuklig av sig. Han berättade ganska mycket om sig själv. Men såklart, han kunde ju hålla tyst om sin eventuella sjukdom. resonerade hon. Att alla pratade om alla var hon medveten om. Det hade blivit så att hon ju faktiskt själv deltog i skvallret. Eller, ja, skvaller och skvaller, förresten. Hon tyckte nog att det dom spekulerade runt ikring var mer fakta. Som människan som ansåg sig vara förmer än alla andra. En riktig hoppa, den! Alltid med \"näsan i vädret\" hon yttrade aldrig ett ord. Ja, hon rentav blängde på Stella, som om hon hatade hunden. Visst Stella förde liv och hon kunde ibland få lust att bara dänga henne i väggen. Men ändå älskade hon sin lilla hund. Så långt kommen i tankegången böjde hon sig ner och klappade Stella som låg under bordet och gnagde på benet. Hunden tittade upp på henne.
- Fin tjej!
Hon reste sig upp med viftande svans. \"Ut och jaga något rörligt?\" Rusade till dörren och gläfste.
- Okey då. Malin tog ner kopplet, trädde det över hundens huvud och gick ut.


Holmgren bodde på fjärde våningen såg de på tavlan i vestibulen, det klev in i en ofräsch hiss som luktade urin och något odefinierbart. Åkte upp till fjärde och klev ur på ett stort våningsplan med 6 lägenheter. De letade upp Holmgrens lägenhet och tittade sig sedan omkring.
Dörren intill öppnades av en äldre kvinna som plirade mot dem.
- Han är inte hemma! Har inte varit hemma på flera dagar!
- Nej, vi vet det. Kan vi få komma in en stund?
- Har det hänt honom något?
- Kan vi komma in så vi får prata?
Kvinnan steg åt sidan och gav plats åt dem så att de kunde gå förbi henne.
De klev in i en lång hall som ledde rakt in i lägenheten, den bestod av ett vardagsrum, ett sovrum och ett kök med matvrå. Hon visade in dem i vardagsrummet. Där stod en soffgrupp i brunt, ett bord, en liten tv och runt hela rummet fanns det bokhyllor, på alla väggar. Axelsson som gillade böcker kastade en titt på titlarna. Det var mest deckare och kriminalhistorier. Bland titlarna såg han Unni Lindell, Karin Fossum och Camilla Läckberg, de manliga författarna bestod av Håkan Nesser, Åke Edwardsson och Henning Mankell. Sen fanns det en hel del andra som han inte hört talas om trots att han läste mycket själv.

De satte sig i soffan, kvinnan satte sig mitt emot dem i en fåtölj.
-Först får vi be om ert namn. sa Andersson
- Edna Persson.
- Hur väl kände ni er granne? frågade Axelsson.
- Tja, Vi pratade en hel del. Det finns litet udda människor som bor här och vi diskuterade vad dom gjorde. Det är fruktansvärt så vissa kan bära sig åt! Vi har en kvinna som har bott här i flera år, hon har ingen kontakt med någon av oss, Hon hälsar aldrig när man möter henne. Hon har aldrig besök. Hon går bara ut när hon ska till jobbet. Vi tycker alla att det är underligt. Vi har alltid hållit ihop här på svalen, men hon hör inte till, om man säger så.
- Jaha, när flyttade hon in då?
- Det måste vara en fem eller sex år sedan.
- Stör hon på något sätt?
- Nej inte alls! Hon ger aldrig ett ljud ifrån sig! Jag menar normala människor låter, dom spelar musik, pratar med andra, har besökare. Men hon gör ingenting av det.
- Vad är det som är så irriterande då?
- Tystnaden! Avståndstgandet!
- Hm, nå, det var inte det vi skulle fråga om. Vi ska prata med henne också sedan. När såg ni er granne senast?
- Tja, låt mej tänka....det måste ha varit i förrgår. Ja det var det, han skulle ut och kasta soporna, så jag öppnade dörren för att prata en stund.
- Han var som vanligt?
- Jodå!
- Hade han några problem med alkohol?
-Nej, han drack ingenting, han rökte inte ens. Men det gör den där odrägliga människan!
- Vem? Andersson tittade förvirrat på fru Persson.
- Ja, hon, som inte pratar med oss andra! läpparna snörptes åt i en föraktfull grimas.
Poliserna tittade på varandra och suckade. Axelsson gjorde en liten gest mot sin kollega.
- Ja, fru Persson, sa Andersson som uppfattat gesten, vi har inga fler frågor för tillfället, men vi återkommer om det dyker upp något.
- Skulle det vara ett förhör det här? fnös fru Persson.
- Inte alls! Vi ville bara veta när ni senast såg er granne.

När de klivit ut genom lägenhetsdörren drog de båda en lättad suck.
- Jadu, det finns minsann folk för allt! Nu tycker jag det räcker för idag, vi åker och äter något. Jag är hungrig som en varg.
Axelsson höll med om båda sakerna.
På väg mot bilen mötte de kvinnan med hunden. De nickade och hon nickade tillbaka.
- Undrar varför hon tror att det handlar om mord? sa Andersson och rynkade ögonbrynen.
- Äh, du vet, en del har för livlig fantasi!
- Ja, du har väl rätt. Det är alla dessa deckare som körs på tv, dom får folk att ana mord i varenda buske ju!
- Haha! Där sa du något riktigt sant! \"Mord i varenda buske\"!

Louise Magnusson drog upp porten och gick mot hissen. Den var på något annat våningsplan så hon tryckte ner den och väntade. Hon hade ställt de två kassarna mat som hon burit på bredvid sig på golvet. Hissen kom med ett pling och hon klev in och tryckte på knapp nummer fyra. Hon höll sig på avstånd från väggarna, det luktade äckligt i hissen och hon tänkte att hon säkert skulle bli smutisg om hon lutade sig mot något.
Hon klev av på sitt våningsplan när hissen med en suck och ett gnissel stannade.
- En vacker dag stannar den m e l l a n våningarna! tänkte hon.
Hon gick mot sin dörr med en kasse i var hand och ställde ner dem medans hon letade efter nyckeln. Grannen bredvid henne öppnade sin dörr. Den äldre kvinnan- Persson - enligt dörrskylten- tittade ut.
Hon fortsatte att titta ner i handväskan och letade efter sin nyckel, låtsades inte se kvinnan.
Hörde hur hon fnös till och drog igen dörren med en smäll,
Louise kände vreden koka inom sig. Hon hittade nyckeln, låste upp och gick in. Innanför sin dörr ställde hon med en duns ner kassarna. Hon slängde upp händerna i luften i en gest som utstrålade frustration och ilska. \"Fy faan! Att inte den kärringen skaffar sig ett liv istället. Om jag blir en sådan satmara när jag blir gammal, så ska jag tamejtusan befria världen från mej själv! \"

Andersson och Axelsson satt med varsin mosbricka och två kokta var. De hade varit ute och kört en stund, det var lungt överallt. Sällan något allvarligt hände i Frölunda. Lägenhetsbråk, bråk på torget och några gäng som härjat emellanåt. En vecka hade gått sedan den döde hittats, de hade pratat med en del av grannarna på våningsplanet, de som de fått tag i. Alla sa samma sak, Holmgren var omtyckt av de allra flesta, sådär som grannar brukar tycka om varandra.Alla var också överens om att hon som aldrig pratade med någon var litet underlig. Fru Persson hade stuckit ut huvudet vid ett par tillfällen och nickat åt dem när de kommit.
Det återstod ett par stycken att fråga ut. Bland annat henne som alla tyckte var så underlig.
- Ska vi åka och kolla om vi får tag i någon mer av grannarna? sa Axelsson med en gäspning.
- Ja, det kan vi ju göra. Andersson startade bilen.

De gick in genom porten och åkte upp i den illaluktande hissen och klev ut på våningsplanet. Där stod tre grannar och pratade.
- Åh, här kommer polisen! Det var fru Persson, som naturligtvis var en av de församlade.
- Är något på tok? undrade Axelsson.
- Jodu, det kan man säga! sa fru Persson igen med spänd, gäll röst. Fru Nilsson har försvunnit, hon har varit borta i två dagar nu! Vi ringde polisen för en stund sedan så det var bra att ni kom.
I det ögonblicket gnisslade hissen, suckade och stannade och två uniformer klev ur. Westerberg och Sörenson. De nickade mot kollegorna.
- Jaha, sa fru Persson. Det var ju väldigt många poliser på en gång det här!
- Ja, vi tänkte prata med några grannar till. sa Andersson.
- Vore kanske lämpligt att prata med hon, den där underliga kvinnan nu då! jag vet att hon är hemma nämligen. Såg henne när hon kom!
- Jodå, vi ska prata med henne också. Men vi kan väl ta och prata med er, han vände sig mot de två som inte blivit utfrågade än, först.
De nickade samstämmigt. En äldre man och en kvinna i sextioårsåldern.

- Vi kommer för att vi blev hitkallade. Någon har försvunnit? sa Sörenson.Så jag föreslår att vi tar det ärendet först.
Fru Nilsson visade sig bo på andra sidan våningsplanet. Ingen hade sett henne gå vare sig ut eller in på två dagar. Hon och fru Persson brukade umgås dagligen. Fru Persson hade både ringt och knackat på dörren utan resultat, sedan kikade hon in genom brevintaget och såg att där låg massor med post. Som hon sa. Det måste ju betyda att hon inte var hemma.
- Kan hon inte ha åkt bort då? undrade Sörenson.
- Inte utan att säga något till mig! sa fru Persson.
Andersson och Axelsson höjde ögonbrynen samstämmigt i en gest mot Sörenson.
- Jaha, hm, nå, det är en vuxen människa. Vi avvaktar några dagar innan vi efterlyser henne.
- Men det kan ju ha hänt någotf! sa fru Persson jämrande.
- Som vad då?
- Ja, hon kan ju vara skadad.....eller mördad! Hon kanske ligger därinne och är död!
- Jag tror, fru Persson, sa Axelsson med eftertryck, att ni läser för mycket dåliga deckare! Varför tror ni att hon skulle vara mördad?
- Ja, man vet aldrig, det bor så mycket konstigt folk här numera! Hon riktade blicken mot en stängd dörr, vars namnskylt upplyste om att innehavaren hette L. Magnusson.
Så vände hon på klacken och gick in till sig och drämde igen dörren.
- Det finns inte mycket vi kan göra här då. Som sagt vi får avvakta. Har er granne inte dykt upp eller hört av sig om en vecka så kan ni ringa igen. sa Westerberg till de som stod kvar.
Poliserna Westerberg och Sörenson tackade för sig och åkte ner med hissen.

Andersson och Axelsson satt inne hos fru Strand, hon hade bjudit på kaffe, vilket de tackat ja till, men kakorna hade de avböjt.
-Kände ni Holmgren väl? Andersson började utfrågningen efter en liten klunk av det starka och förvånansvärt goda kaffet.
- Ja vi hörde ju till samma svalelag. Det är ju så det fungerar, alla på samma svale blir som en familj.
- Verkade han som vanligt när ni träffade honom senast?
- Ja, det var inget underligt med honom.
Frågorna kändes tjatiga, samma frågor, samma svar. Men det var en del av polisarbetet, den trista delen att ställa samma frågor till alla och se om alla var eniga.
Proceduren upprepades, utan kaffe, en stund senare hos Johansson, den äldre mannen och svaren var överensstämmande med de föregående.


Den försvunna kvinnan dök upp morgonen efter.
Malin och Stella var ute på sin vanliga morgonpromenad då hunden försvann. Malin sprang efter och hittade ganska snart hunden och den gamla kvinnan som låg i samma träddunge i samma ställning som mannen gjort. Den här gången var hon ganska behärskad, hon ryckte till när hon såg damskon som stack ut, förstod vad det rörde sig om, Den här gången hade hon dessutom med sig mobilen så hon kopplade hunden och ringde larmcentralen där hon stod. Hon berättade vem hon var och vad hon hittat. Tog med sig hunden och gick och satte sig på en bänk och tände en cigarett.

Polisen var snabbt på plats gjorde litet rutinfrågor och bad henne sedan gå hem. Hon gjorde som dom sa till henne.
Ambulansen kom och hämtade den döde och körde iväg.
Men nu började polisen bli fundersam, två äldre människor har dött dom har legat i samma dunge, i samma ställning och bodde grannar.
- Du, Axelsson, det här börjar faktiskt \"lukta fisk\"!
- Jag tycker det osar surströmming! Det verkar ju inte klokt någonstans! Gamlingar som dör en efter en, det är tamejtusan inte naturligt! Jag undrar vad utredarna har fått fram.
- Det får vi nog veta snart.
De satte sig i radiobilen och körde iväg.
- Vilken värme! pustade Andersson efter ett tag. De hade kört in mot centrum och var vid Marklandsgatan. Stanna till vid Pressbyrån! Jag behöver något svalkande!
Axelsson svängde in vid bussterminalen och parkerade bilen olagligt så nära Pressbyrån han kunde komma. Andersson öppnade dörren.
- Vill du ha något?
- En kall grogg! Haha. Nej, köp en glass, en storstrut!
- Ok. Andersson slog igen dörren och gick med långa kliv mot kiosken.

Obduktionen av den första kroppen visade på att mannen blivit skjuten, på nära håll någon har hållit en pistol mot huvudet och tryckt av. Inget grovkalibrigt, inget som gjorde ett stort hål eller blåste hjärnan ur huvudet på offret, men tillräckligt för att vara dödande. Den gamla kvinnans kropp visade samma sak. Nu var det en mordutredning det handlade om.
Axelsson och Andersson fick uppgifterna och insåg att de som hade luftat sina misstankar om mord, faktiskt hade haft rätt. De hade ju också \"pekat ut\" en förövare. Och tanken var ju inte så långsökt, egentligen. Eller kunde det vara bara elakt skvaller?

Louise kom som vanligt hem från jobbet denna soliga eftermiddag men utan kassar. Hon såg de tre grannarna som bodde på våningsplanet sitta på gården med kaffethermos tillsammans med kvinnan med den ettriga lilla terriern som alltid skällde på allt och alla. Mycket riktigt, nu fick hunden syn på henne och började föra liv. Den hoppade och skällde och slet i sitt koppel och matten skrek åt den att vara tyst, vilket gjorde hunden ännu högljuddare. Alla stirrade på henne. Hon lyfte hakan och gick förbi tittade rakt fram och passerade utan ett ord. Hon kände blickarna i ryggen när hon klev in genom porten. Åkte upp i hissen, låste upp sin dörr och gick in. Sparkade av sig skorna och gick ut i köket, tände en cigarett och laddade bryggaren, slog på den och sjönk ner vid köksbordet. Hon tittade ner på gården, där hon såg skvallergänget sitta och prata. Dom blev färre och färre...........
När hon var nyinflyttad så hade hon gett sig sjutton på att inte beblanda sig med sina grannar. Hon kom från en annan lägenhet en bit därifrån och där hade hon gjort misstaget att bland grannarna bli \"vän\" med några. Det varade i ett par år, innan dom sinsemellan började spekulera över hennes privatliv. Så nära vän hade hon inte tänkt sig att bli. Allt urartade och hon hotade en granne som sedan anmälde henne. Hon var tvungen att flytta. Så när hon fick lägenheten i höghuset trodde hon att hon kunde vara anonym och sköta sitt utan att någon skulle lägga sig i. Men här var det verkligen ännu värre, om nu det var möjligt. Svalelaget höll ihop som en familj och hon var det svarta fåret.

-Du, har du tänkt på en sak. sa Andersson.Det var fredag kväll och de två kollegorna och även vännerna satt på en kvarterskrog inne i Göteborg och agerade bollplank för varandra. Alla andra grannar umgås med varandra, verkar ha koll på vad den ene gör och sådant, men den ensamma tjejjen är det ingen som vet något om, och alla verkar prata om henne bakom hennes rygg.
-Ja, och?
- Kan det vara så att hon har fått nog, helt enkelt. Man vet ju själv hur man kan reagera när allt blir för mycket, ja, du vet på \"huset\" ibland.
-Ja?
- Jo, vi har ju vanligtvis en spärr, vi tänker tanken men gör det inte. Men om man inte har den spärren, av en eller annan anledning...
Grannarna försvinner, en efter en, Kan det vara så att hon mördar dom, att dom driver henne till det?
- En ensam kvinna som alla pratar om....Ja, jooo, det kanske ligger något i det du säger.
- Ja, det finns ju inga andra misstänkta och offren är skjutna! Försåvida det inte är så att någon bara passerar en människa och bara skjuter ner henne utan anledning. Det finns ju faktiskt sjuka människor i vårt samhälle också.
-Okey, du vi åker och pratar med henne på måndag.
.
Louise såg dem genom spionögat i dörren, hon var beredd på att allt var över. När de ringde på öppnade hon därför dörren med vapnet i handen, riktat neråt mot golvet.
- Fråga inte! Det var jag! Jag blev vansinnig av allt skvaller och jag ångrar ingenting. Jag visste att de brukade gå en runda på kvällarna, så jag köpte den här. Hon lyfte pistolen en aning. Jag är så trött på människor som lägger sig i andras liv! Ta och bura in mig, så jag slipper mina grannar!
Andersson och Axelsson som bara skulle prata med henne, blev överrumplade av att hon öppnade och bara kastade ur sig denna sanning. Men de hämtade sig och ledde henne mellan sig ner till bilen, böjde hennes huvud en aning när hon skulle in i baksätet. Andersson hoppade in bak med henne och drog igen dörren. Axelsson gick runt till förarplatsen, när han öppnade bildörren tittade han upp mot höghusets fjärde våning och såg ett par gardiner fladdra till, ett par händer skymta. Han suckade, hoppade in och de körde mot Skånegatan.