Känner den svarta bergväggen
den dryper av fukt
trevar mig fram i mörkret
kläderna sitter som klistrade
kylan kryper in genom tyget

Vinddraget får mig att känna hopp

väggarna trycker på och jag tvingas ner på knä
känner värmen när stenarna skär in i knän och handflator, luktar blod blandat med skräck

Plötsligt är jag framme

Tvekar, bråkdelen av en sekund som varar
i en evighet, i tidsrummet mellan liv och död
Sen tar jag steget, rakt ut


i ingenting


Helena 2019-02-07