det är mest träd, suddiga
som ritade i tusch om natten.
De låter som en gruvgångs sus,
det borde hänga klockor i brons
nerför deras ögonlock..
att vandra som inuti sin egen kropp,
för där hänger också snödroppar
i kranskärlen, som tankarna låter
göra snöänglar i,
för det är som om hela himlen i mej
och den ovanför mej
är två galaxer som slåss om min existens.
så liten är jag, att jag knappt syns
när den ovanför sväljer mig.