försvunnen är den enslige som med ångest
blickade ut över vidder som målade grått
där grunden fyllde framfarten med sådda tankar
utom den som jag borde ha haft

så menad att finnas
under månljuset
och så självklar bortom dagen
att morgonen inte spelar någon roll

är förvillad in i det blåa
som omringar mitt eget allt
och låter drömmarna förfinas
i sin egen ask av minnen

lovar att fyllas av lycka tills tiden tar slut
och borrar ned mänskligheten till den
avgrund där den hör hemma

låter mig gå ensam med alla varför
som kunde ha förkroppsligats
till ett du