Du är den sista som jag vill ska läsa den här...
Jag lovar... skulle aldrig våga säga de...
Jag är feg som fan - och de visste inte jag att jag var,
innan jag mötte dig

Har aldrig varit så osäker om något som jag är just nu om dig

Det känns som evighet sedan då jag mötte dig...
Landade på rosa molnen - efter en lång åktur runt månen och i de övriga galaxen...
Då kände jag - att vi kände lika...
att du var lika lycklig efter åkturen...
ett rus av en okänd substans - som bara kunde nås då våra själar möttes...

Det var så naturligt!
och jag är helt säker att de var sant
        - men de var länge sedan nu...

jag undrar om mitt minne spelar en spratt åt mig...?

Jag är förvirrad, ledsen och jätte rädd...
Jag vet inte vad jag vill av dig...
Älskar jag dig?
Jaa, det gör jag...
jag har kärlek,
massor med kärlek...
till dig

Vill jag älska med dig?
Jaa, det vill jag...
så jätte - jätte gärna!

Vill jag ha relation med dig...
Hjälp!
Jag vågar inte tänka...
jag vägrar att tänka...!

Vill jag veta vad du känner för mig?
Nej nej nej nej neeejjjjj!
Jag vågar inte höra,
inte veta...
hellre stoppar jag huvudet i kvicksand och bara försvinner ner i djupet...
för bara tanken...
att veta...
att de inte var som jag kände...
som jag trodde...
Får mig ur balans!
fast...
Jag är ju ur balans!

Jag hade väl varit lika rädd om du hade sagt att du kände som jag...
för lyckan - de kan inte jag ha!

Jag är rädd för lycka - för den tas alltid bort ifrån mig när jag väl har fått smaka på den...

Gud tar den ifrån mig...
eller...
vad de djäveln jag har pack med?

Men jag längtar efter dig ändå...
(kan du inte skicka ditt hårstrå med stjärnälvan till mig?)