Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Estella och hennes pojkvän Caelum känner sig otillhörande till den världen de lever i. Kvällarna de tillbringar tillsammans tillbringar dem med att ligga på en gata någonstans och titta på stjärnorna. Novellen följer en lite annorlunda kväll.


Stjärntittarna.

Stjärnorna satt fast på den nattsvarta himmeln. De var fastklistrade. In låsta i en oändlighet av ljus. Långt bort, så långt bort jag hade viljat fly. Jag ville vara med stjärnorna. Där uppe i himlen och titta ner på alla oss människor. Skratta med dem. Att vara en stjärna måste vara skönt. Man föds, man lyser, man dör. Och med sig tar man hela den världen som har liv närt sig på ens energi och ljus. Stjärnor har inga nergångar, inga mörka perioder. De lyser, och lyser och verkar vara högst upp hela sitt liv. Och när de utfört deras syfte bara slutar dem finnas. Jag vill inte sluta finnas. Tanken om att jag en dag, bara försvinner, den skrämmer mig. Inte för att mina tankar konstant virvlar av just denna tanken. Men då och då kommer jag på att det kommer komma en dag då absolut ingen kommer minnas mig. Jag är bara en obetydlig stjärna på den svarta stjärnhimmeln, som en dag kommer släckas och minnet av mig kommer vara borta. Jag är en av de där stjärnorna som inte tillhör skytten eller lilla Karlavagnen. Inte ens dem stjärnorna är betydliga, endast tillsammans betyder de något, och endast tillsammans kan folk deras namn. Jag är den där lilla stjärnan utanför Karlavagnen som inte skulle kunna bilda något med någon annan stjärna på den oändliga stjärnhimmelen. Men det kommer alltid finnas stjärngalna människor, som fäster sig vid en viss stjärna och kanske köper den, döper den, har den som sin. Och han var min stjärnfanatiker. Jag var hans stjärna. Och även om jag en dag skulle slockna, så var jag hans nu. Och han var min. Han var min stjärna. Om stjärnor kan ha stjärnor vet jag inte. Han kanske var min jord. Men det skulle betyda att jag, när jag slocknade skulle ta med honom, vilket jag inte ville. Vi tittade på stjärnorna. Sådär som vi gjorde. Vi som inte kunde hitta orden. Vi som inte festade och söp oss fulla tillsammans med galna människor. Vi var sånna som var nöjda med tysthet. Sånna som var nöjda med att titta på en upplyst stjärnhimmel och då och då säga tankar som flutit in i våra tankspridda huvuden. Vi låg på den svala asfalten, på en gata mitt ute i ingenstans. Det var sent och kallt, men moln fritt. En stjärnklar sommarnatt som jag önskade skulle hålla på för alltid, men inget är för alltid, inte ens stjärnorna. Jag vände mitt huvud mot hans, och han vände sitt mot mitt. Jag stirrade in i hans ögon, och i dom kunde jag skymta reflektionen av stjärnhimmelen bakom mig. Hans hår var solblekt brunt, precis som mitt. Hans ögonfransar långa, och läppar röda och nariga av hans dåliga vana att slicka alldeles för mycket på dem.
”Ska vi hitta på något?” Frågade jag. Han tryckte ihop ögonbrynen och ögonen.
”Vi gör väl något?”
”Men något annat”?”Vadå gillar du inte vårt stjärntittande?” Frågade han och satte sig hastigt upp från asfalten. Min kropp följde med som en spegelbild.
”Jo, men det är inte det. Caelum, att titta på stjärnorna är ett måste. Men ett måste är inte det enda man måste göra. Man måste göra annat också.” Han nickade i samtycke.
”Vad vill du göra då Estella?”
”Nåt galet. Nåt sånt där spontant som får en att känna att man äger världen, även om inget äger världen och världen äger ingen.”
”Korv på macken?” frågade Caelum efter någon ögonblicks tystnad. Det var så smått och obefintlig. Men ibland är de dem små sakerna här i livet som kan bli det största. Det blir vad du gör det till. Så vi gick just dit, till macken. I en liten stad tar det aldrig längre än en kvart att gå någonstans. Macken befann sig i mitten av staden, och vi befann oss i utkanten. Vi gick i tystnad, tittade på stjärnorna. Och vi båda drömde oss bort i den oändliga rymden. Som någonstans hade en början och ett slut, och sen en till början; förhoppningsvis.

Våra kalla händer flätades ihop när vi gick genom de automatiska dörrarna in till den ungdoms fyllda macken. Var skulle de annars vara en sån här sommarlovs kväll? Jag tänkte att ”Snälla universum, låt det inte finnas någon där inne som jag känner.” Men ingen kan hindra universums krafter. För där stod hon, lång och grann som den finaste björken. Med ännu blondare hår än sist jag träffat henne. Med fräknar och en liten knappnäsa och ögon som hade kunnat fånga in till och med den bittraste människan i en trans av lycka.
”Hej” hennes ljusa röst klingade i öronen. Jag och Caelum log, tittade på varandra och sa:?”Hej”
”Vad gör ni två turturduvor här? Borde inte ni ligga på någon gata någonstans, halvt nära på att bli överkörda och titta på lamporna i himmelen?”
”Vi kände för att skaka upp det lite med en korv” Jag log i ett försök att vara lite rolig.
”Vill ni skaka upp det ännu mer?” Hon öppnade munnen, tittade på oss med den där glimten i ögat. Jag visste precis vad hon var påväg att fråga.
”Jag och några kompisar som ni känner lite sådär halvt ska hem till Briar för en liten fest” När Celeste sa liten menade hon enorm. Jag tittade snett mot Caelum, sökandes efter det rätta svaret. Men även sökandes efter hans svar, kanske ett med tyckande? Kanske vi var så vilda och spontana idag att vi skulle gå på en fest. Kanske Celeste hade knappat in den rätta dagen att träffa oss på macken. I Caelums så blåa ögon hittade han en uns av ja.
”Okej” sa jag och Celeste drog efter andan, skrek, hoppade och ropade till sina kompisar:
”Caelum och Estella kommer på festen!”

Briar var en tjej ett år över oss. Hon hade korpsvart hår och ett tjockt lager smink. Utmanande, men mycket vackra kläder. Hon var kortare än mig, och pinnsmal. Hon bodde i ett tvåplans hus på en ensam tomt långt bort från alla andra hus. Hennes föräldrar reste mycket med jobbet och hon var därför ensam hemma mycket, och hade då fest. Och då hon inte hade några grannar som kunde ringa hennes föräldrar kunde hon hålla uppe good girl fronten när dem var hemma och dra fram bad girl fronten de gånger de var bortresta. Hon var mycket trevlig, men försvann så snabbt vi kommit in i huset. Det var smockfullt. Med ungdomar som dansade och sjöng och tog på varandra från höger till vänster. Jag tittade med stora ögon och ihopbiten mun på Caelum. Jag fann säkerhet i hans ögon. Han tog ett fast tag om min hand och vi gick längre in bland havet av människor. Celeste och hennes gäng var utspritt över hela festen vid det här laget. Vad var tanken att man skulle göra nu? Dansa? sjunga? Jag förstod inte och jag kände mig som en solros i ett hav av rosor.
”Hörni ska ni inte dricka lite?” Skrek Celeste plötsligt i våra ansikten. Både jag och Caelum hoppade till. Vi var två frågetecken i kursiv och hon ett utropstecken i fetstil. Hon stönade när hon inte fick något svar och drog tag i min lediga arm. Celeste visade oss ett stort bord fyllt med olika typer av drickor som jag förstod var alkohol.
”Vill ni?” Hon höjde ögonbrynen. Igen sökte jag i Caelums ögon. Vi var båda sjutton och hade bara gått på fest ett antal gånger men aldrig druckit. Han nickade, och jag följde hans rörelse, Celeste lös upp som en sol och gav oss två stycken öl.
”Ha så kul.” Sa hon och lika snabbt som hon hade dykt upp framför våra ansikten hade hon nu blåst bort in i havet.
Ölen var äcklig men vi båda drack upp den medans vi tittade in i varandras ögon. Efteråt väntade vi på den här effekten, att bli full. Plötsligt var allt löst, världen liksom gungade mig i sin famn. Jag kände mig spontan och ville krama Caelum.
”Känner du något” sa jag när jag pressade min kind mot hans bröst.
”Vet inte. Kanske lite?” Självklart skulle det inte påverka honom lika mycket som mig. Han var längre och vältränad och hade mera kroppsmassa.
”Vi letar upp Celeste!” Skrek jag.
Celeste stod och pratade med en tjej som hade lila hår och den vackraste klänningen jag någonsin sett. Den hade ett vacker mönster av solar, planeter och stjärnbilder på sig.
”Men gud vilken fin klänning!” Skrek jag till henne och Celeste skrattade. ?”Hon har en grej för stjärnor och universum och sånt, och hon har precis druckit sin första alkoholhaltiga dryck så du får ursäkta henne.” Tjejen med det lila håret log, och sa med den mjukaste rösten jag hört:
”Tack” Jag tittade bort mot Caelum, han såg obekväm ut. Jag lämnade Celeste och lila håret och tittade till honom. ?”Caelum? Hur är det?” Jag lade handen på hans arm. Han var varm.
”Det, det är lite för mycket. Jag ville ju bara titta på stjärnorna, med dig.” Hans röst var skakig, som nära kanten att brista i ett hav av tårar. Han tittade på mig med sina hund ögon. Han såg så osäker ut. Jag visste att han inte gillade fester och sånt här, men inte att det var på den här nivån.
”Okej, men då går vi. Jag ska bara säga till Celeste. Du kan väl vänta utanför?” Han nickade och gick mot dörren.
”Jag och Caelum går nu. Men tack för att vi fick komma och testa våra gränser. Nästa gång kanske vi stannar lite längre.” Hon log, sa att det var kul att vi kom och att hon definitivt skulle köpa den där klänningen till mig nästa gång jag fyller år. Vi kramades, och jag drog in den härliga doften av vanilj.

Caelum stod på trappuppgången och rökte. Han såg så förstörd ut. Jag gav honom en kram. Sa att allt är lugnt nu. Bad om ursäkt, jag visste inte att han faktist tyckte sånt här var jobbigt till den här nivån. Han var tyst, tog bloss på bloss. Vi började gå. Jag bet mig i kinden. Tittade upp mot stjärnorna. Andades in röken från hans cigg. Kunde tillslut inte bara gå, oroade mig. Visst Caelum var tyst som person, men inte såhär tyst.
”Vill du prata?” Jag tittade på honom med oroliga ögon.
”Om vad” svarade han tyst.
”Om vad det är med dig? Caelum låtsas inte må bra framför mig när du inte gör det.” Jag stannade mitt i gatan och tittade upp på honom. Han suckade djupt. Kastade cigaretten på marken.
”Jag tycker det är jobbigt med stora folkmassor. Det känns som att alla där hatar mig och som att jag ska skämma ut mig och att de ska skratta åt mig och, jag gillar inte att prata om det här Estella. Jag vet att vi pratar och berättar allt. Men de här är så personligt som det kan bli. Förlåt” Jag var tyst en stund. Försökte lista ut det rätta att säga. ”Jag förstår” absolut inte, visst var inte fester och sånt min favorit, men inte för at jag tycket att det var jobbigt. Utan mer för att det bara inte var kul i min åsikt.
”Jag hatar dig i all fall inte. Jag vet att de är i dina tankar, och att jag inte kan ändra den tanken. Men jag lovar att de flesta på den där festen var alldeles för upptagna med att göra dåliga livsbeslut för att ens tänka på dig. Och nu är vi borta. Ute under natthimmelen med stjärnorna som vakar över oss. Du är min stjärna, glöm inte det.” Jag smekte han på hans mjuka kind. Ställde mig på tå och kysste hans nariga läppar. Han kysste tillbaka.
”Jag älskar dig Estella”

Vi gick mot stranden. Vi skulle lägga oss på den breda 5 meter upp i luften hopptornet. För att komma närmare stjärnorna. Kanske vi skulle somna och vakna med en chock för att vi av misstag råkat ramla i vattnet. Men det var lugnt. Vi klättrade upp, lade oss ner och beundrade stjärnorna. Njöt av tystnaden och plötsligt gungade jag inte längre i universums famn.
”Caelum, varför tror du att vi beundrar stjärnorna så?” Frågade jag.
”Stjärnor får oss att känna saker. Därför.”
”Du får mig att känna saker” jag la min hand på hans bröst och kände hans hjärta slå. Jag blundade. Jag kände hur han lyfte min hand och hur hans blöta läppar sakta gav den en puss, Jag öppnade ögonen. Han satte sig upp och likaså gjorde jag. Jag satte mig försiktigt i hans knä och virade mina ben kring honom. Mina armar lade jag kring hans nacke. En en gång såg jag reflektionen av stjärnorna i hans ögon. Han log. Jag log. Stjärnorna log säkert, för deras största fans var så kära och här satt dom, så nära stjärnorna de kunde komma och kysstes. Som magneter drogs våra läppar ihop. Jag drog försiktigt min hand genom hans hår. Det var mjukt och borstat, och kortare än mitt så det kändes konstigt när håret plötsligt tog slut. Hans händer drogs över min rygg. Och han kramade mig på gränsen till att det gjorde ont, man han gjorde det så där perfekt; så där som fick en att känna sig älskad och lite klämd och som man är på den säkraste i platsen i hela världen. Han lutade sig framåt, så att jag böjde mig bakåt. Och där det skulle finnas träplankor fanns det luft.
”Vänta Caelum vi-” skrek jag, men försent. Jag kände hur jag med Caelums armar fortfarande kring mig föll viktlöst genom den kyliga luften. Jag kände mig som en ängel. Jag väntade på att mina vingar skulle rädda mig från att träffa vattnet, men det hände inte. Aj. Vattenytan slog mot mitt huvud som glas. Jag kände hur Caelum gled ifrån mig. Hur jag flöt mot den månbelysta vatten ytan. Och hur hans ögon var de första jag mätte när jag hade gnidit ut vattnet från mina ögon. Han log, och sedan brast vi ut i skratt.
”oj” sa jag och lade armarna kring honom.
”Igen?” Han frågade och höjde på ena ögonbrynet så där dramatiskt. Jag svarade inte utan simmade bara mot kanten och sprang mot hopptornet.
”Sisten i är en röd dvärg!” Han rusade ut ur vattnet så att det skvätte på mig. Jag skrattade. Och vi hoppade och gjorde det om och om och om igen. Men sen kom insikten att kvällen snart var slut. Att den inte var för alltid. Att jag snart skulle hem till mamma och pappa. Och att de skulle klaga återigen på att jag var ute så sent. Vad var klockan ens? Ingen aning. Men om kvällen snart var slut var det lika bra att använda varje sekund som var kvar till at älska den jag älskade. Så jag tog tag i honom när vi båda hade hoppat säkert 20 gånger från hopptornet. Och jag kysste honom. Jag kysste honom med all mi kärlek och sen älskade vi där i vattnet. Stjärnorna över oss verkade bli röda. Och det var så härlig.
”Jag behöver dig så som jorden behöver solen” viskade jag i hans öra.

Nu låg vi på strandkanten. Tittade på stjärnorna som snart skulle försvinna in i vår sols ljus. Vi höll varandra i handen. Var blöta och utmattade.
”Vi är rätt. Vet du hur jag vet det?” Caelums röst var tyst. Jag svarade på hans fråga med komplett tystnad.
”För att när vi ligger här i vår tystnad så känns det rätt, för oss båda. Jag har aldrig träffat en tjej som bara kan vara tyst och titta på ljus i himmelen. Skulle Celeste klara det? Nej precis. Hennes mun bara går och går och går. Men din är tyst, men din tystnad säger så mycket Estella. Och jag vill att du ska veta att, vad som än händer, om stjärnorna nån dag skulle sära på oss, så kommer du alltid vara min stjärna.” Jag blev varm i hela kroppen, jag blundade och tänkte på att Caelum faktist var min. Han brann för mig så som vi brann för stjärnorna.
”Och vi är rätt Caelum, för att stjärnorna och universum ville det. Om inte vi var vi, och vi hade varit med anda som bara tyckte att stjärnorna var tråkiga och om vi var med sånna som inte fann kärlek i tystnaden hade det inte gått, och vi hade slocknat alldeles för tidigt. För jag tror att det finns en sak här i livet man måste ha, och det är kärlek. Och universum gav mig kärlek för två saker, dig och stjärnorna.”
Och vartenda ord vi sa till varandra den kvällen var sant. Vi älskade varandra med lika stor passion som vi älskade stjärnorna. Vi låg kvar där på stranden tills långt efter att solen gått upp. Sen gick jag hem till mig och han hem till sig. Kvällen jag önskade skulle vara för alltid var slut. ”Inget är för alltid” är en lögn, för min kärlek brinner lika starkt för Caelum nu när jag är här uppe och svävar bland himlakropparna som den gjorde för 70 år sedan när vi låg där på stranden. Han är kvar nere på jorden, och varje kväll lägger han sig på gräset och tittar upp på mig. Jag försöker lysa så starkt jag kan för honom. Och jag är glad att det inte var så som jag befarade, att han var min jord, och att han också skulle slockna när jag gjorde det. Han var min stjärna, jag var hans stjärna. Vi klarar oss utan varandra, men vi vill inte klara oss utan varandra. Och när han väl slocknar finns jag här uppe, redo att sväva bland stjärnorna med honom.




Prosa (Novell) av Stranden
Läst 324 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2019-03-09 19:01



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Stranden