När jag var liten försökte jag förstå världen.
Jag förstod att det inte kan vara lönlöst att leva.
Jag förstod att det ibland gick att finna tröst i den värld som annars tedde sig hård.
Jag förstod att Gúd måste finnas.
Att släktledena som följde måste ha varit en av livets ljuva meningar.
Hur betedde de sig?
Hur levde de?

Vad jag nu förstår, men vad jag helst av allt inte vill veta, är hur folk dör.
Eller vill jag?
Det finns ju trots allt, kanske en historia även bakom detta?

Så är livet historien bakom...
Om inte detta eller detta hade skett, så hade inte...
Men det är också livet framför....
Vad du kan uppfatta med dina sinnen, även betraktat utefter var du står, som att du står upp, tittar framför dina fötter, och förundras....

Som ett litet barn hade gjort, en gång i tiden. Eller som skarorna hade gjort, om man räknade alla dessa enskilda individer, som en samling människor, förenade genom denna handling.